Förra onsdagen bad EU-kommissionen EU-domstolen att uttala sig om huruvida Acta-avtalet (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) på något sätt strider mot EU:s grundläggande principer om de mänskliga rättigheterna.
Den här överenskommelsen undergräver på intet sätt de grundläggande fri- och rättigheter som EU:s fördrag garanterar.
Karel de Gucht
I dag ska jag redogöra för domstolens beslut inför Europaparlamentet och förklara vad jag ser som fördelarna med Acta. Avsikten är att få debatten om Acta på rätt spår igen, då tongångarna både i den virtuella och den politiska världen på senare tid blivit alltmer vildsinta.
Det finns en anledning till att debattens vågor går så höga. Och jag delar absolut oron för frihet på nätet och välkomnar de farhågor som uttrycks.
Men faktum är att Acta har mycket litet att göra med de flesta av dessa förmodade hot. En del av det som gjorts, som cyberattacker på olika parlaments webbplatser, är helt fel ute. Flera av de påståenden som gjorts är helt enkelt inte sanna.
Oavsett vad du kan ha hört eller läst så handlar Acta inte om att censurera internet. Avtalet kommer inte att göra det möjligt att övervaka enskildas e-post eller bloggar. Polisens arbetsuppgifter kommer inte att läggas ut på privata Internetleverantörer. Det kommer inte att införas några begränsningar för försäljning av generiska läkemedel. Tullpersonal kommer inte att få rätt att inspektera bärbara datorer eller MP3-spelare.
Jag kan inte säga det tydligare än så, och en sak kan ni vara säkra på: den här överenskommelsen undergräver på intet sätt de grundläggande fri- och rättigheter som EU:s fördrag garanterar.
Det vore däremot intressant att diskutera det som avtalet faktiskt handlar om, den immateriella äganderättens roll i vårt samhälle och vår ekonomi.
Acta är varken mer eller mindre än ett avtal som inrättar internationella standarder för de 13 avtalsslutande parterna i syfte att skydda den immateriella äganderätten på ett sätt som redan i dag görs i EU:s lagstiftning.
Under åren har vi inom EU byggt upp ett omfattande system för att skydda den immateriella äganderätten – den enda ”råvara” vi har. Avsikten med Acta är att tillämpa detta system även utanför våra gränser. Det är ett litet men viktigt steg i arbetet med att utrota den globala förfalsknings- och piratkopieringsindustrin, en bransch som uppskattas omsätta över 250 miljarder US-dollar om året.
Det är ett avtal som inte innehåller några nya regler, inte heller säger det vad som är lagligt och vad som inte är det. Vad det gör är att hjälpa oss skydda de immateriella rättigheterna.
En av EU:s största framgångar i förhandlingarna var att se till att Acta utformades på ett sätt som ligger nära det europeiska systemet, och flera medlemsländer har redan sagt att om Acta träder ikraft innebär det inte att de behöver ändra sin lagstiftning på något sätt. Är detta avtal inte precis vad EU borde göra? Sätta standarden och sedan sprida vårt sätt att hantera frågan till resten av världen?
Det är åtminstone hur europeiska företag ser på saken. De var snabba att påpeka att de förfaranden som föreslås i Acta-avtalet för att hantera intrång i immateriella rättigheter täcker länder som står för 50 procent av världshandeln, och att avtalet kommer att ha en positiv inverkan på deras tillväxt, deras vinst och deras personalbehov.
Och allt detta borde vara helt uppenbart för den som brytt sig om att läsa avtalstexten.
Jag vill avsluta med en personlig reflektion. Jag är advokat, liberaldemokrat och har hela mitt liv förespråkat mänskliga rättigheter och individuella friheter. Som ung ledamot av Europaparlamentet deltog jag i arbetet med Spinelli-betänkandet och skrev det första utkast till lista över de mänskliga rättigheter som 1989 kom att utgöra grunden för Europaparlamentets deklaration om de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta blev föregångaren till EU: stadga om de grundläggande rättigheterna, som i och med Lissabonfördraget blev lag.
Att förhandla fram ett avtal som strider mot detta skulle gå helt emot min personliga övertygelse.
Den fullständiga, slutliga avtalstexten har funnits tillgänglig i över ett år. Nu ska medlemsländerna och Europaparlamentet fatta beslut om den. Jag tror att EU-domstolens uttalande kommer att hjälpa dem att fatta rätt beslut. För att inte hindra den demokratiska processen måste vi börja med att skilja fakta från rädsla och osanningar. Vi får inte missa denna möjlighet att ta ytterligare ett steg i arbetet med att få till stånd ett globalt skydd av den immateriella äganderätten.
KAREL DE GUCHT
EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor
