Runt om i världen förtrycks muslimska kvinnor men det berör inte Aseel Shakfah (SvD Brännpunkt 14/3). I stället svamlar hon i sin starkt jag-fokuserade replik om att hon “är fri“ – javisst, hon lever ju i Sverige.

Ändå gnäller hon och känner sig förtryckt, till exempel av mig. Ty jag bär fram budet om kvinnoförtryck i islam, jag förmedlar fakta och låter muslimska kvinnor komma till tals.

Men Aseel tål inte sanningen. Ayaan Hirsi Ali ”känns som en spark i magen”. En minst sagt förvriden syn på saken och inget bra underlag för ­högre studier.

Av de många muslimska kvinnor jag känner i olika länder har en del själva upplevt förtryck medan andra haft turen att växa upp i sekulärt inställda familjer, bland annat två högskolestuderande i min lokalgrupp av Terre des Femmes.

Skillnaden mellan dem och Aseel är att de – oavsett sin egen bakgrund – inte förvanskar verkligheten. Det är en väl dokumenterad verklighet som Aseel inte vill veta av.

Dit hör Nobelpristagaren Shirin Ebadis framställningar, Benazir Bhuttos tal på världskvinnodagen i Leipzig där hon manade väst att inte blunda för kvinnoförtrycket i islam, de årliga FN-rapporterna från UNDP av arabiska forskare om förtryck av kvinnor i arabvärlden och utsagor från kvinnorörelserna i de islamiska länderna.

I Tyskland kallade förbundsdagens Lale Akgün till en konferens om just detta förtryck nu på kvinnodagen.

Där en seriös debatt är av nöden är Aseels ideologiskt präglade missnöjesyttring – utan ett enda sakligt argument och med ett antytt försvar av islamister – inte bara värdelöst utan omänskligt.

I stället för Aseels inbillade sparkar utsätts hundratusentals kvinnor dagligen för verkliga sparkar i magen då de förtrycks, misshandlas och dödas – till exempel de 10-15-åriga flickor som begår självmord för att slippa tvångsäktenskap.

Att själv profitera på friheten och jämra sig över inbillade oförrätter är inte bara egoistiskt, hjärtlöst och illojalt – det är ännu en spark i magen på de många förtvivlade kvinnor som inte har möjlighet att försvara sig.