President Ahmadinejads brev till sin amerikanske kollega är klurigare än vad det kanske verkar. Det spelar på tankar och känslor som finns i stora folkliga opinioner i den muslimska världen.
Han skriver inte i ett tomrum; brevet blir läst i hela världen.

Även bland hans fiender och motståndare kan han räkna med att många tycker att ”han på sätt och vis har rätt”.

Brevet inleds med en allusion på president Bushs påstående om att Jesus ”är hans filosof”. Den iranske presidenten kan peka på motsägelsen mellan Bushs handlande (krig, bombningar, ockupationer, brott mot mänskliga rättigheter, Guantánamo) och Jesu fridsförkunnelse.

Nästa tema är att de anklagelser som nu riktas mot Iran är av samma lögnaktiga slag som inför anfallet på Irak: massförstörelsevapen.

Detta upprepas senare i brevet. Men han framhåller att Saddam var en kriminell, en skurk, och Irans särskilde fiende.

Så kommer - återigen - frågan om Israel. Argumentet blir, nu som tidigare, att det var européer som utförde Förintelsen. Då är det
orättvist att Mellanösterns folk straffas för den.

Tanken är alltså att Israel borde ha fått sitt territorium i Europa. Man kan notera att Ahmadinejad inte förnekar att Förintelsen ägt rum.
Det är trist att han tar upp Förintelsetemat, som inte på något sätt underlättar en lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

Men han gör det väl medveten om att det är gångbart i de folkliga opinioner som hans brev når.
Så kommenterar han det palestinska valet. Ett demokratiskt val har ägt rum under internationell kontroll och bevisligen korrekt. Men USA och EU respekterar inte valresultatet, utan straffar väljarna för hur de röstat.

Den slutsats han drar är att USA:s och EU:s tal om att ”främja demokrati i Mellanöstern” är hyckleri. Vi måste nog inse att detta är vad folk i gemen i Mellanöstern också tänker.

Nästa tema i brevet är USA:s impopularitet hos befolkningarna i Mellanöstern, och i den muslimska världen generellt, liksom i Latinamerika. Också här är han på säker mark; avskyn för USA:s
politik är ett faktum.
Frågan om urananrikningen i Iran berörs, men kort, med poängen att det är orättvist att förmena Iran de rättigheter som andra stater har: kärnkraft för fredligt bruk.

Så kommer ett avsnitt där den iranske presidenten skarpt fördömer attentaten den 11 september 2001. Men detta kombinerar han med antaganden om att en sorts stor konspiration låg bakom dem. Dessvärre är det en föreställning som likaså är vida spridd.
Han uppehåller sig sedan vid USA:s misslyckande i Irak. Brevet övergår så i en predikan.

Med stöd av korancitat visar han på den samhörighet som han menar borde finnas mellan judar, kristna och muslimer, de troende monoteisterna, alla som borde sträva efter fred och samförstånd.

Det utmynnar i tesen att den västerländska typen av (sekulär) ”liberal demokrati” har misslyckats, och att man i stället borde enas om en världsordning baserad på det gemensamma hos de tre monoteistiska religionerna.

Det är förstås väldigt sorgligt, men onekligen ett faktum: Bushs policy, med tal om demokrati, men med allianser just med odemokratiska regimer i ”kriget mot terrorismen”, och arrogansen inför resultatet i det palestinska valet, har komprometterat ordet demokrati i mångas ögon, och det kan Ahmadinejad spela på i ett försvar för en teokratiskt styrd regim.

Brevet är alltså skickligt skrivet med tanke på de folkliga opinioner som det uppenbart syftar att nå, även om president Bush står som adressat.
Det är svårt för den amerikanska ledningen att göra något åt saken. Man är tydligen medveten om detta i Washington.

Ahmadinejad har gjort ett-noll i propagandakampen. Condoleezza Rices hjälplösa kommentar - att brevet inte är ett seriöst inlägg i diskussionen om urananrikningen och att det inte ska besvaras - tyder på det.