De riktigt allvarliga näthatarna har aldrig haft fritt spelrum på Aftonbladet. Vi har från början krävt att man registrerat sig hos oss för att kunna kommentera, vilket gjort det möjligt att stänga av de som brutit allvarligt mot våra regler. För oss har problemet mer handlat om ett trist tonläge i många diskussioner. Många artiklar har lett till intressanta och spännande meningsutbyten där läsare bidragit med egna upplevelser och funderingar om allt ifrån allvarliga problem som utanförskap och sjukdom till insatta detaljer om hockeymål eller melodifestivalbidrag. Men de goda exemplen har allt mer kommit i skymundan av andra kommentarstrådar, som mer eller mindre tagits över av ett fåtal högröstade och extremt aktiva individer. Vissa ämnen har helt enkelt blivit omöjliga att diskutera.

När vi nu kommer att kräva att den som deltar visar sig med namn och bild och står för sitt inlägg så hoppas vi att fler tänker sig för innan man skriver. Att delta i diskussionen på en mediesajt är att delta i det offentliga samtalet, och den som vill göra det måste också vara beredd att anpassa sitt språk och sitt sätt att möta andra efter det.

Men vi på Aftonbladet, och i stort sett alla andra medieredaktioner, har också vårt ansvar för hur diskussionerna utvecklas. Vi har alla gjort samma misstag - att bjuda in läsarna till diskussion och samtidigt inte själva deltat i samtalet i någon större utsträckning. Att inte möta läsarnas frågor, funderingar och kritiska synpunkter, det är att inte visa respekt för de människor som läser oss och tar sig tid att skriva ner sina egna funderingar. Det har bidragit till en spridd uppfattning att medierna är en del av ett etablissemang som inte lyssnar på den som inte själv har någon makt eller något inflytande. Flera av de som kommenterar hos oss uttrycker sig som om ingen på Aftonbladet kommer att läsa det de skriver, som om diskussionen i kommentarerna är en sak som bara angår läsarna. Det sorgliga är att de kanske i vissa fall har haft rätt.

Där måste vi bli mycket bättre. Om vi bjuder in läsarna till diskussion måste vi också finnas där själva i betydligt större utsträckning än hittills. Om värden inte bryr sig om att delta i festen, då är det inte särskilt märkligt att den riskerar att spåra ur. Här står vi och andra redaktioner inför en stor utmaning, att i tider av besparingar och nedskärningar samtidigt hitta utrymme och former för att möta läsarna. När vi inte kan det - ja, då kanske vi ska avstå från just den diskussionen.

En annan aspekt som riskerar att komma bort nu, när allt fokus ligger på anonyma läsarkommentarer, är att kommentarsfälten speglar tonläget i samhällsdebatten i stort. Det handlar också om vassa och cyniska twitterinlägg från mer eller mindre kända personer som andra förtjust sprider vidare. Det handlar om debattprogram där själva idén är att spetsa till konflikter och driva fram gräl. Det handlar om politiska diskussioner som går mer ut på att hitta brister hos meningsmotståndare än att söka lösningar på problem. Som en av våra läsare skrev härom dagen: ”Om politiker bara käbblar och angriper varandra är det väl inte konstigt att det blir grälsjukt i kommentarerna också”. Jag tror att fler än kommentarsskribenter har anledning att fundera över hur de uttrycker sig och vilken effekt det har på samtalstonen.

Fredric Karén undrar hur jag tror att läsardebatten ser ut på Aftonbladet om fem år. Det är en hisnande lång tid på nätet där utvecklingen går så snabbt. Men jag hoppas och tror att vi har hittat bättre former för att hantera diskussioner där läsare öppet och med respekt kan möta varandra och tidningens medarbetare.

Jag hoppas och tror också att vi har hittat bra sätt att hantera de diskussioner som är så känsliga att det kan vara svårt att delta under eget namn, men där läsarnas bidrag med egna upplevelser och funderingar kring svåra upplevelser är oerhört värdefulla.

Jag tror att vi kommer att forsätta utveckla nya former för att lyfta in läsarnas medverkan i vår journalistik, där det senaste årets projekt med öppna granskningar och grävprojekt som bygger på läsarmedverkan bara är början. Interaktivitet och läsarmedverkan är här för att stanna, även om formerna behöver utvecklas. Vi kan inte backa bandet till en tid när insändarredaktörer valde ut en handfull inlägg om dagen som fick representera läsarnas bidrag till debatten.

Tekniska lösningar för inloggning är en sak, att förändra arbetssätt på redaktioner något annat. Därför är jag nyfiken på hur DN.ses Björn Hedensjö ser på redaktionens roll i kommentarsfälten. Tycker du det är vår uppgift att ge oss in i diskussionerna med läsarna?

Anna Hjalmarsson, läsarredaktör på Aftonbladet.se