Den 19/5 visade SVT:s Gomorron Sverige en debatt mellan författaren Mattias Svensson och barnläkaren Claude Marcus om fetman. Den var inte värre än mycket annat som visas men var fullt representativ för ett problem som alltmer präglar samhällsdebatten.
Debatten föll ned i ett mycket snävt gnabb om vem som hade rätt siffror från en artikel, följt av att man försökte att misstänkliggöra motpartens motiv. Det utestänger tittaren, då tittaren inte har kunnat ta del av den tekniska detaljen eller siffran som görs till huvudpunkten i debatten i stället för sakfrågan.

Att göra debatten grumligare genom att försöka diktera motståndarens motiv bäddar för dålig samhälls-tv.
Så varför styrde inte programledaren Marianne Rundström upp debatten? Kanske därför att bjäbbet i dag ses som den goda samtalet? Vi har börjat förvänta oss tyckare som bara backar upp sina åsikter med påståenden och skrän, i stället för att argumentera sin ståndpunkt för publiken.

Hänvisandet till siffror vilseleder tittarna då många argument inte kan bedömas vara rätt eller fel, där den ena sidans argument kan teoretiskt bevisas vara korrekta. Här handlar det om personliga värderingar, där de värden man utgår ifrån starkt påverkar hur man ser på sociala fenomen, problemformulering eller vad som är att betrakta som en lösning.
Närsyntheten i den ofta skakiga statistiska argumentationen öppnar för personangreppen som ett missriktat sätt att få liv i programmet.

Då förlorar medierna tittare, för det är inte intressant tv, och det får oss att snabbt tro det värsta om de som inte håller med oss. Med ett utökat fokus på värderingar och tolerans kan medierna vända denna utveckling.