Barnprogrammen är en av SVT:s mest prioriterade verksamheter och något som vi vanligtvis är stolta över.
Oftast får SVT beröm för Bolibompa och Bobster, eftersom de erbjuder en så mycket högre kvalitet än andra barnprogram eller barnkanaler: det är mestadels svenskproducerande program, inte översatta tecknade serier. Och programmen har ofta ett lärande syfte, utan att bli pekfingeraktiga. Det är därtill program helt utan reklam.
När vi får kritik är det oftast av den sort, som ni förmedlar. Varför tillåts något av de medverkande barnen använda ett oartigt eller dåligt språk, eller varför talas det i något av programmen om ”kiss och bajs” eller varför visar ni scener där någon slår någon annan?
Svaret är att barnprogrammen i någon mån ska vara relevanta i det liv och det samhälle som våra barn lever i. Ni tar tex upp programmet Sune, som bygger på den oerhört populära bokserien för 9-12-åringar om pojken, som så många har fnissat med och åt, i hans begynnade intresse för flickor. Jag tror att böckerna om Sune finns på skolbiblioteket och jag är övertygad om att ”gamla hagga” av barnen uppfattas som ett skämtsamt tillmäle som är hundra gånger trevligare än de som er 8-åring sannolikt redan har stött på i sin skolmiljö.
Man kan välja att göra barnprogram som idylliserar eller effektivt avskärmar allt som är otrevligt, våldsamt eller dålig smak. Men precis som i den vuxna litteraturen eller i vuxna tv-serier, så är det sällan den typen av program eller böcker som hjälper en att växa. Jag skulle tro att era barn själva reagerar ”men så får man ju inte säga!” snarare än att de blint apar efter det de ser på tv. Det ni föräldrar har lärt dem väger så mycket tyngre.
Jämför gärna med klassiker som Huckleberry Finn, Oliver Twist eller rena grymheter som Hans och Greta – det är böcker för barn som innehåller svordomar, otäckheter, våld...men som ändå har ett oskattbart värde (med reservationen att jag inte tror att Sunes författare kommer att uppnå samma historiska storhet som Dickens...!)
EVA HAMILTON, vd SVT
