Annons
X
Annons
X

Omöjligt bevisa våldtäkt utan våld

VÅLDTÄKT. Jag borde inte ha använt ordet ”ordningsförseelse”, men jag står fast vid min uppfattning. Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker, skriver kammaråklagare Rolf Hillegren efter reaktionerna på hans uttalande. Han hävdar också att hans syn på våldtäkt inte skiljer sig från andra åklagares.

Foto: SCANPIX

Fler artiklar om Hillegren

Med jämna mellanrum poppar våldtäktsfrågan upp i media och jag kan inte komma på något debattämne som är mer infekterat. Detta är beklagligt då våldtäkt är ett synnerligen allvarligt brott som förtjänar att debatteras med sans och besinning.

En av de tongivande i debatten är professor Madeleine Leijonhufvud, som ständigt förvånar genom sina bristande kunskaper i praktisk juridik, oförsonliga hållning till meningsmotståndare och bisarra syn på sexualitet och straffmätning. I hennes värld tycks männen vara de enda som är intresserade av samlag.

Själv har jag genom åren gjort några fåfänga försök att hyfsa debatten, bland annat genom inlägg på Brännpunkt. Detta har dock visat sig totalt fruktlöst, då viljan att missförstå tycks vara total hos dem som hyser annan uppfattning.

Annons
X

Den 14 augusti blev jag uppringd av en SvD-journalist som ville ha synpunkter på ett par aktuella domar. I den följande artikeln står det sedan att jag uppskattar att rättssäkerhetsaspekten betonas, samt att jag tycker att det ska vara höga beviskrav även i sexmål. Finns det något förgripligt i detta uttalande? Nej, rimligen inte. Och ingen har heller ondgjort sig över det.

Sedan kom vårt samtal in på frågan om samtycke som till och från varit på tapeten, då vissa vill ha den inskriven i lagen. Där berörde jag ett högst teoretiskt exempel, nämligen fallet med kvinnan och mannen som har ett regelbundet sexliv. En dag gör kvinnan polisanmälan och påstår att en viss kväll upplyste hon sin man om att hon inte ville ha samlag, vilket inte respekterades av mannen. Trots det genomförde han samlaget, varvid hon förhöll sig passiv.

Där borde jag ha varit på min vakt och inte spetsat till det hela genom att säga att gärningen kunde jämföras med en ordningsförseelse. När det gäller våldtäkt behövs inga tillspetsningar, vilket annars kan vara på sin plats i debattsammanhang.

Det är dock min bestämda uppfattning att den relaterade gärningen inte förtjänar minimistraffet för våldtäkt som är två år. Däremot finns det ingen anledning att uttala sig om straffvärdet, då fallet aldrig lär hamna i domstol på grund av de beviskrav som gäller – inte på grund av ovilja att åtala.

Jag delar uppfattningen att ”ett nej är ett nej” som brukar hävdas. Däremot anser jag att man inte ska lagstifta om samtycke, då frågan ändå är central i alla våldtäktsmål. Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker.

Våldtäkt utan våld är inte bara en språklig anomali. Det är dessutom en gärning som i stort sett är omöjlig att bevisa. De enda som skulle gagnas av en samtyckesregel i lagstiftningen är populistiska politiker som på känt maner skulle kunna visa handlingskraft, trots ett meningslöst agerande. De offer man säger sig vilja värna skulle dessvärre inte ha någon glädje av regeln.

Madeleine Leijonhufvud uppger att hon under decennier utbildat blivande jurister. Jag vet inte om jag ska beklaga eller glädjas åt att jag inte åtnjutit hennes undervisning, men jag kan upplysa om att det är fullt möjligt att lojalt plädera för gängse påföljd, trots att man personligen kan tycka att rättspraxis ligger för högt (vilket sällan är fallet). Det är heller inte förenat med problem att väcka åtal vid olika typer av brott även om man skulle anse att de är mindre straffvärda. Det är sådant som kallas professionalitet.

Jag vågar påstå att min syn på våldtäktsbrottet inte nämnvärt skiljer sig från mina kollegers. I så fall skulle jag inte yttra mig. Det som skiljer är intresset för debatt, vilket jag beklagar men har förståelse för.

Madeleine Leijonhufvud utgår från ett kort citat om vars tillkomst och korrekthet hon är okunnig och kräver sedan min avgång. Om min yrkesutövning vet hon inget. Hur har vi det med sansen, sinnet för proportioner och intresset för en ärlig debatt?

Det främjar knappast ett fritt meningsutbyte om man riskerar avgångskrav från Madeleine Leijonhufvud då ens åsikter inte faller henne på läppen. Men jag tror att det finns anledning att glädja sig åt att hennes inflytande inskränker sig till det publicistiska området. Frågan är dock om hon inte gör presumtiva våldtäktsoffer en otjänst genom att varna för en yrkesutövare vars kvalifikationer, objektivitet och lojalitet mot lagstiftningen hon saknar förmåga att bedöma.

ROLF HILLEGREN

kammaråklagare

Annons
X
Foto: SCANPIX Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X