Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

Olof Palme är anledningen till att vi är här

I dag är det 40 år sedan Dilsa Demirbag-Stens familj lämnade Turkiet för Sverige. Hennes far lockades hit av Olof Palmes tal om internationell kamp och människors lika värde. Här skriver hon om hur en fattig kurdisk nomad fann sin like i en svensk statsminister från Östermalm.

”Frukost i Kirvan, det här är den sista bilden av min familj innan vi lämnade Turkiet. Från vänster min syster Dilba, jag, min syster Dilnarin, mor Nura och far Selahattin.”

”Frukost i Kirvan, det här är den sista bilden av min familj innan vi lämnade Turkiet. Från vänster min syster Dilba, jag, min syster Dilnarin, mor Nura och far Selahattin.” Foto: Privat

30 år sedan Palmemordet

Var vi föds handlar om tur, eller i de flesta fall om otur. Några föds i demokratier, allt för många tar sina första andetag i länder med totalitär regim. Mina barn har Olof Palme att tacka för att de föddes på svensk mark.

Min far växte upp som nomad – halva året i byn Kirvan och den andra halvan i bergen vid Eufrats källor. Eftersom han var äldste sonen i familjen skickades han till den närliggande staden Elazığ för att studera. Men till farfars stora besvikelse och förtret var det inte studierna som fångade sonens uppmärksamhet. Istället fördrev han sina dagar och nätter med politisk aktivism. Ung, begåvad, kommunist och kurd – hans öde var redan utstakat. Han var revolutionsromantiskt lagd och med en brinnande frihetslängtan drogs han till demonstrationerna samtidigt som många kurder flydde från Turkiet. Mödrar försökte förtvivlat tala sina unga söner tillrätta och be dem att hålla sig inomhus och inte vistas ute på gatorna. Sällan med framgång.

”Min faster Saadett Demirbag, far och fars kusin Bahrie Demirbag i mitten av 60-talet, jag brukar få höra hur lik jag är min faster.” Foto: Privat

I samma veva tryckte UD och svenska företag upp informationsbroschyrer som skulle locka arbetsvilliga till Sverige för att fortsätta bygga det samhälle som stora delar av världen såg som en föregångare inom bland annat sjukvård och utbildning. Uppehållstillstånd var inget problem att få. En av skrifterna hamnade i händerna på far som trots sin kommunistiska övertygelse fastnade för orden om och av den socialdemokratiske ledaren Olof Palme. Genom radio och tidningar följde han den unge svenske statsmannen som talade om internationell solidaritet och kamp för alla människors lika värde. Palme var intellektuell, stilig, världsvan och skarp. Han hade trotsat sin familj och anklagades därför för att ha svikit sin klass. Det modet inspirerade många unga kurdiska män med vänstersympatier, som min far.

Annons
X

Som ung aktivist drömde far om en värld där arbetaren har makten över produktionen och sin tillvaro. Engagemanget mot Vietnamkriget, kritiken mot Franco och stödet för Chiles intellektuella, som i stora skaror flydde till Sverige, förenade en ung kurdisk kommunist från en nomadstam och en svensk statsminister från Östermalm.
Min farfar var en djupt troende muslim och drog sig inte för att läxa upp far för hans ateism inför oss barn. Den som inte fruktar någon gud är den värsta sortens människa, konstaterade farfar. Svenskens ointresse för religion stärkte dock fars övertygelse om en ljus och lovande framtid.

När jag skriver det här är det nästan på dagen 40 år sedan min familj tog de första stegen i ett land som på knappt ett kvarts sekel hade gjort en imponerande resa, från ett fattigt bondesamhälle som folk utvandrade från till en välfärdsnation. Vi kom till en demokrati och ett land som far målat upp som ett profant paradis. Mor fann sig i flykten för att hålla ihop familjen. De delade drömmen om att vi skulle återvända till Turkiet, som inom några år skulle bli demokratiskt. Mor sålde nästan alla sina smycken för att kunna betala fars enkelbiljett till Sverige. Knappt ett år senare, 1976, anslöt jag med henne och mina tre småsyskon.

Olof Palme talar på Norra Bantorget på första maj 1973. ”Det var som att min far såg sig själv i Palme, att statsministern var en spegling av det han skulle vilja vara.” Foto: SVT Bild/ TT

Timmarna på flyget var som en tidsresa, från medeltid till en futuristisk tillvaro bland ett moderniserat och jämlikhetssträvande folk. Om de kommande kulturkrockarna och konflikterna visste vi inget. Framförallt var det i kvinnosynen det skar sig. Den sociala kontrollen var stark bland kurderna även i Sverige. Skvaller om flickornas klädval, umgänge och uppförande kunde dra ner en ansedd familj i fördärvet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Stå rakryggade i motvind och värna ert namn.

    Palme blev partiledare 1969, samma år som jag föddes. Under hans tid vid rodret nådde stödet för Socialdemokraterna rekordnivåer, men också bottensiffror. Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan stod i fokus, fick de borgerliga majoritet. Efter 44 års oavbrutet maktinnehav var förnedringen total. En del kritiker ansåg att Palmes utrikespolitik tog för mycket fokus från inrikespolitiken och många menade att hans hårda retorik var för polemisk. Just detta beundrades i vårt hushåll, precis som hos de flesta som flytt förtryck och funnit frihet i Sverige.

    Paradoxalt nog fostrades jag och mina syskon till att se själva partiet som svikare. Far påpekade ofta att Socialdemokraterna var värre än Moderaterna, som man i alla fall visste var man hade. Varje år inför första maj förberedde vi plakat och övade slagord. När det långa och täta ledet med socialdemokrater passerade fick far något mörkt i blicken. Överhet, om än en kollektivistisk socialdemokratisk sådan förtjänade inget annat än misstro. Den enda anständiga positionen för en sann intellektuell är att stå vid sidan av, påpekade han ofta. Aldrig sälla sig till ledet. ”Stå rakryggade i motvind och värna ert namn. Det är det enda vi har när detta profana liv möter sitt slut.” Vi var engagerade i Arbetarpartiet Kommunisterna och jag skickades på pionjärläger till Sovjetunionen. Internationell solidaritet var drivkraften.

    ”Far, Selahattin Demirbag, i Flogsta. Min far avslutade aldrig sina studier i Turkiet utan jobbade sporadiskt som fåraherde. Mor var, som alla kvinnor i familjen, hemmafru. Vi var ekonomiskt helt beroende av farfar. I Sverige fick båda mina föräldrar jobb som städare på Akademiska sjukhuset.” Foto: Privat

    Under 50- och 60-talen utgjordes invandringen till Sverige nästan uteslutande av arbetskraftsinvandring. Över en halv miljon människor från främst Finland, Italien, Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom till Sverige. Fackföreningarna i Sverige var tunga aktörer och hade stor makt över svensk arbetskraftspolitik. Under 60-talet intog LO en mer aktiv roll i invandringsfrågan, och uppmanade till en mer restriktiv invandringspolitik. Man ville att Sverige skulle bli bättre på att utnyttja inhemsk arbetskraft. Fackförbunden varnade för polarisering mellan olika grupper och exploatering av invandrarna. När vi kom till Sverige hade den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, efter just dessa påtryckningar, minskat radikalt.

    Vi hade tur. Inget annat. Och tacksamhetens baksida är skuldkänslorna mot dem som blev kvar. Jag känner det än idag. Generationen efter mig, född och uppvuxen i Sverige, föraktar den tacksamhet jag känner. Kanske är det ett sundhetstecken - ett bevis på att de tar demokratin för given. Sverige är mina barns hemland, Turkiet är fortfarande inte en demokrati. Planerna på att flytta tillbaka har övergivits för länge sedan.

    Flytten till Sverige har varit livsavgörande, men blev aldrig den tidsbegränsade parantes vi såg framför oss. Fascistiska Grå vargarna, som för 40 år sedan jagade far på gatorna i Turkiet, lynchar nu en ny generation kurder oavsett politisk färg. Under militärjuntornas tid var den sekulära staten icke förhandlingsbar för Grå vargarna. Numera skanderar de ”Länge leve republiken” för att avsluta med ett ”Allah o Akbar, Gud är stor!”. Symbiosen mellan fascism och religion är ett kraftfullt gift för Turkiet och dess befolkning. Kurder utsätts idag för de svåraste övergreppen i Turkiets historia. Pressade mellan Erdoğans arme och Daesh möter de oppositionella förföljelser, tortyr och mord. EU vänder ryggen till för att inte stöta sig med presidenten, som genom olika åtgärder förväntas minska flyktingströmmarna till Europa. Människorättsorganisationer rapporterar dagligen om militära övergrepp mot den egna befolkningen och mot flyktingar. Den svenska regeringen har förhandlat bort sitt moraliska mandat och står tyst medan turkiska militären skjuter människor på öppen gata.

    ”Jag som åttaåring i Flogsta i Uppsala, redan då fashionista av världsklass.” Foto: Privat

    Historiskt sett har Socialdemokraterna och Moderaterna varit eniga om svensk migrationspolitik. Bägge partier har först och främst värnat om den svenska arbetsmarknadens behov och det styrde också migrationspolitiken. Mitt förtroende för Palme har aldrig varit lika starkt och okritiskt som fars. I takt med att jag blev äldre och fick ökad kunskap om svensk migrationspolitik växte min kritik mot den vänsterrörelse jag växte upp i. De liberala grundprinciperna och idén om individens suveränitet blev min politiska hemvist. Far och jag kunde dock enas i vår övertygelse om vikten av den sekulära staten, och religion som en privat angelägenhet. Mor brukar hävda att far och jag, trots att den ena av oss är kommunist och den andra liberal, finner varandra i en tydlig religionskritik, i en motvilja mot konventioner och förakt för borgerligt liv.

    Hon har rätt. Frihetslängtan, om än klädd i olika ideologiska språk och tankar, är ett genomgående tema i våra liv.

    *Den 28 februari 1986, då Olof Palme mördades, befann jag mig i Istanbul. Min morbror ropade från salongen att den svenska statsministern hade blivit skjuten. Min instinktiva tanke var att han blandat ihop Sverige och Schweiz. Far var förkrossad. Han hanterade traumat med att inte tala om det, precis som han hanterar allt som är honom övermäktigt. Kurdspåret kommenterade han med orden: ”Inte ens kurder är så korkade att man skjuter den enda statsmannen som ger oss stöd. Den där Hans Holmér är en idiot!”

    ”Första sommaren i Sverige, min lillebror Azad är född här. Han har på sig en väst i svenska flaggans färger som mor stickat.” Foto: Privat

    Sverige har sedan dess allt mer kommit att likna vilket europeiskt land som helst. Finanskriserna har sedan slutet av 80-talet avlöst varandra. 2008 var arbetslösheten 10 procent, den högsta siffran hittills. I dag står vi inför ett systemskifte. Omställningar är alltid smärtsamma. Globaliseringen och den tekniska revolutionen präglar Sverige. Vår självbild som ett framstående välfärdsland med världens bästa bostäder, skola och sjukvård har fått sig en rejäl törn. Skolan, som var tänkt att jämna ut ojämlikheter, dras med samma effekter av växande socioekonomisk segregation som i resten av västvärlden. Det är allt svårare att göra en klassresa. Vår orubbliga tilltro till politikens kraft är sedan länge bruten. Istället dominerar misstro, rädsla och politisk instabilitet.

    Sverige är inte längre det invandrarvänliga land det en gång var. Den främlingsfientlighet som Ny demokrati representerade under några år i början av 90-talet kom och försvann lika snabbt. Sverigedemokraterna har en annan förankring och ett annat fäste i folkmyllan. Det har gått så långt att jag har börjat fundera på vart jag skulle ta vägen om utvecklingen fortsätter. Men far står oförstående inför min oro och tycker att jag överdriver. Han förblir optimistisk gentemot Sverige – hans tilltro och kärlek till landet är orubblig. Och det är fortfarande Palme som är sinnebilden för hans paradis. När jag frågar far om han inte har ändrat sin syn efter alla dessa år blir svaret kort.

    – Jag är nog numera socialdemokrat. Och Palme var och förblir en av vår samtids främsta statsmän.

    Dilsa Demirbag-Sten är författare, journalist och verksamhetsansvarig på Berättarministeriet. Foto: Staffan Löwstedt

    Annons
    X

    ”Frukost i Kirvan, det här är den sista bilden av min familj innan vi lämnade Turkiet. Från vänster min syster Dilba, jag, min syster Dilnarin, mor Nura och far Selahattin.”

    Foto: Privat Bild 1 av 7

    ”Min faster Saadett Demirbag, far och fars kusin Bahrie Demirbag i mitten av 60-talet, jag brukar få höra hur lik jag är min faster.”

    Foto: Privat Bild 1 av 7

    Olof Palme talar på Norra Bantorget på första maj 1973. ”Det var som att min far såg sig själv i Palme, att statsministern var en spegling av det han skulle vilja vara.”

    Foto: SVT Bild/ TT Bild 2 av 7

    ”Far, Selahattin Demirbag, i Flogsta. Min far avslutade aldrig sina studier i Turkiet utan jobbade sporadiskt som fåraherde. Mor var, som alla kvinnor i familjen, hemmafru. Vi var ekonomiskt helt beroende av farfar. I Sverige fick båda mina föräldrar jobb som städare på Akademiska sjukhuset.”

    Foto: Privat Bild 3 av 7

    ”Jag som åttaåring i Flogsta i Uppsala, redan då fashionista av världsklass.”

    Foto: Privat Bild 4 av 7

    ”Första sommaren i Sverige, min lillebror Azad är född här. Han har på sig en väst i svenska flaggans färger som mor stickat.”

    Foto: Privat Bild 5 av 7

    Dilsa Demirbag-Sten är författare, journalist och verksamhetsansvarig på Berättarministeriet.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 7
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X