Annons
X
Annons
X

”Öka försvarets resurser kraftigt”

Sveriges försvarsmakt är till för Sveriges skull. Svenska folket kommer att applådera kraftigt ökade resurser till försvaret – men den huvudlösa solidaritetsförklaringen måste bort. Det skriver Anders Björnsson och Kent Zetterberg.

Anders Björnsson och Kent Zetterberg.

Anders Björnsson och Kent Zetterberg. Foto: Privat

DEBATT | FÖRSVARET

Sverige är ett rikt land. Det är värt att försvara. Det har en av de bästa ekonomiska tillväxterna i Europa. Under de senaste tjugo åren har Sveriges ekonomiska välstånd ökat enormt och köpkraften stigit brant. Ändå satsar vi mindre på vår försvarsmakt än nästan alla europeiska länder. De ­totala försvarsanslagen närmar sig 1 procent av bruttonationalprodukten. För någon generation ­sedan låg de på drygt 3 procent.

Detta har inte varit ett olycksfall i arbetet. Av­lövningen av försvarsmakten, som satte in med full kraft under 1990-talet, var politiskt dikterad. Den styrdes i stor utsträckning av en ogrundad före­ställning om ”historiens slut” som vann anklang och spridning efter kalla kriget. Men nästan ingenting talade för att land efter land snabbt skulle ­kopiera den västerländska modellen för politisk styrning och hushållning med knappa resurser bara för att ett annat system, det sovjetiska, imploderade.

Alla de som försökte det lyckades inte heller över en natt. Sådana omställningar tar tid och kan vara smärtsamma. Det var också naivt att tro att den enda systemkonflikten som betydde någonting var den mellan ”kapitalism” och ”kommunism”. Den historiska klyftan mellan ett öst och ett väst i ­Europa kvarstår, men den har fått nya konturer. I det perspektivet var kalla kriget inte en parentes; det representerade en kontinuitet. De stater som stått utanför denna gränsdragning har varit de nordiska. De gör det i viss mån fortfarande.

Annons
X

Men inget land gick så långt som Sverige i fråga om avrustning av de väpnade styrkorna och avveckling av totalförsvaret, det vill säga samhällets samlade förmåga att stå emot ett fientligt angrepp!

Kalla kriget fick en trist fortsättning. I själva verket blev decennierna efter 1991 rätt blodiga i delar av Europa och dess gränstrakter. Men inte ens detta kunde få ansvariga politiker och opinionsbildare i Sverige att hålla stånd och slå vakt om en stark natio­nell beredskap. Lågvattenmärket kom när landets statsminister, en moderat politiker, år 2013 kallade försvarsmakten ett särintresse. Ärligt talat: kan man tänka sig ett viktigare allmänintresse än rikets försvar?

Det går inte att klaga på att det inte finns resurser. Resurserna finns, och de har aldrig varit så mångfaldiga. Sverige går bra industriellt-ekonomiskt, statsfinanserna är goda, framtidsutsikterna alls inte mörka. Givetvis handlar det om prioriteringar. Men en återuppbyggd försvarskraft kan inte ses som en belastning för landet – inte politiskt och inte heller ekonomiskt. Den kommer att få många hälsosamma multiplikatoreffekter i vårt samhälle. Den blir ett stöd för arbetsmarknaden och regionalpolitiken. Så var det också tidigare.

Försvarsbeslutet 2015 tycks ha vänt den negativa trenden, men medlen för upprustning är långt ifrån tillräckliga. Sverige förfogar över militär spets­teknologi och duktiga officerare men lider brist på soldater och på markförsvar. Mellan Stockholm och Boden finns endast hemvärnet som försvarar landet, om det skulle bli utsatt för invasion. Civil­försvaret och det psykologiska försvaret är borta; skyddsvärnet vid strategiska företag och institutioner har lagts ned.

Läget kan verka bekymmersamt, men det är inte hopplöst. Den oansvariga huvudriktningen på insats­försvaret – alltså att Sveriges intressen skulle värnas främst genom operationer i andra länder – har reviderats. Fokus ligger nu mer entydigt på det nationella försvaret. Och detta bör poängteras ytterligare: Sverige har absolut ingen anledning att ägna sig åt tveksamma expeditionskårs­utryck­ningar utomlands, inte nu och inte framgent! Det egna landet är kärnverksamheten. Folkförankring måste dessutom vara A och O för ett till ytan stort och glesbefolkat land som Sverige. Dagens yrkesförsvar bör kompletteras med ett värnpliktsförsvar för att stärka Sveriges försvar. Här finns det olika modeller att tillgå, bland annat i Danmark och ­Norge.

Men det behövs rejäla materiella tillskott och symboliska markeringar också. En ambition att höja de totala försvarskostnaderna till minst 2 procent av BNP bör deklareras. Det innebär en fördubbling av försvarsanslagen och en möjlighet att snabbt höja försvarseffekten. Detta skulle ge omvärlden en tydlig signal om att den nya oriente­ringen i försvars- och säkerhetspolitiken är handfast, seriös och genomtänkt. Vi är övertygade om att svenska folket är berett att göra betydande upp­offringar, också i fredstid och för att säkra freden.

Den huvudlösa solidaritetsförklaring som Sve­riges riksdag antog år 2009 bör samtidigt åter­kallas. Innebörden i denna är att Sverige kommer att ­inskrida militärt om något av våra närmaste länder – nordiska grannar, EU-medlemmar – hotas, och den har upprepats i återkommande regerings­förklaringar. Hur trovärdigt är detta? Inget annat land har ensidigt utfärdat en sådan utfästelse. Det är kvalificerat snömos. Samtidigt kan solidaritetsförklaringen tolkas som en bön om att bli indraget i krigsföretag på ett tidigt stadium och att få medverka till att de eskalerar.

Sveriges försvar ska vara defensivt. Det får inte vara inriktat på angrepp och erövringar. Vi har inga ­olösta konflikter med någon annan stat. Vår egen stats­ledning bör främja dialog mellan regeringar. Detta förutsätter förtroende från alla håll. Solidaritets­förklaringen har fyllt vårt lands säkerhets­politik med ett innehåll som motverkar ett sådant för­troende.

När insatsförsvaret tonar bort, bör också solidaritetsförklaringen försvinna. Sveriges försvarsmakt är till för Sveriges skull. Därför måste den få lov att kosta ganska betydligt mer än i dag. Det kommer det svenska folket att både förstå och applådera.

Anders Björnsson

publicist och redaktör för ”Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig” (2015)

Kent Zetterberg

professor i historia vid Försvarshögskolan, ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet

Anders Björnsson och Kent Zetterberg. Foto: Privat

Anders Björnsson och Kent Zetterberg.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Sveriges försvar ska vara defensivt. Det får inte vara inriktat på angrepp och erövringar, skriver författarna.

Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten Bild 2 av 3

Anders Björnsson och Kent Zetterberg.

Foto: Privat Bild 3 av 3
Annons
X
X
X
X
Annons
X