Annons
X
Annons
X

Ojämlikheten bland barn har ökat kraftigt

Debatt och åtgärder när det gäller barnfattigdom bör grundas i kunskap och fakta. Enligt den forskning som finns i dag lever vart åttonde barn i ekonomisk utsatthet. Dessutom har ojämlikheten ökat drastiskt under senare år, skriver forskaren Tapio Salonen.

BRÄNNPUNKT | BARNFATTIGDOM

Numera har normalfamiljen mer än dubbelt upp för gränsen för låg inkomststandard.
Tapio Salonen

Efter den senaste veckans mediala uppmärksamhet kring barnfattigdomsfrågan i Sverige finns det all anledning till eftertanke och perspektiv. Som forskare, bland annat med ansvar för Rädda Barnens årsrapporter om barnfattigdom de senaste tio åren, anser jag att det är viktigt att skilja mellan olika samhällsaktörers tolkningar och kampanjer i frågan och den forskning som frågan utgår från.

I ”Uppdrag Gransknings” program nämndes överhuvudtaget inte den kunskap som omgärdar förståelsen av fattigdom i ett ekonomiskt välståndsland som Sverige. På ett försåtligt vis jämställdes barnfattigdom med extrema uttryck som att barn svälter eller fryser. Detta har inget som helst stöd i den samlade forskningen kring fattigdom och ekonomisk utsatthet.

Annons
X

Det finns inte en enkel vedertagen definition av fattigdom i Sverige. Olika definitioner används för att fånga upp olika aspekter av ett så komplext samhällsfenomen. Ingen svensk forskning använder extremt absoluta mått som till exempel tillgång till en eller två amerikanska dollar per dag (som ibland används internationellt för utvecklingsländer) helt enkelt därför de är för grova och inte relevanta för svenska jämförelser. En fara med ”Uppdrag Gransknings” program är man tar det som intäkt att helt bortse ifrån den ekonomiska utsatthet som många barn och deras familjer faktiskt lever under.

Vad är då barnfattigdom i ett land som Sverige?

Hur definieras ”barnfattigdom”, eller hellre ”ekonomiskt utsatta barn” som jag föredragit att benämna detta, i de årliga rapporterna från Rädda Barnen? Till skillnad från många andra definitioner som relaterar fattiggränsen till normalinkomster, till exempel EU:s definition om högst 60 procent av landets medianinkomst, har jag valt att använda två skarpare och mer verklighetsnära mått; a) låg inkomststandard och b) försörjningsstöd.

”Låg inkomststandard” är ett mått som SCB och svenska myndigheter utvecklat och som speglar om hushållets disponibla inkomster täcker en utgiftsnivå för nödvändigheter som bostad, mat och annat elementärt för att klara en löpande miniminivå. Detta balansmått låg 2010 på 11453 kronor per månad för ett hushåll med en ensamstående förälder och ett barn och 17457 kronor per månad för en familj med två vuxna och två barn.

Det andra delmåttet som Rädda Barnens årsrapporter utgår från är ifall barn lever i hushåll som erhållit försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) under aktuellt år. Dessa barnfamiljer har genomgått en behovsprövning och tvingas leva med en stram ekonomi, i kronor räknat ungefär på samma nivå som låg inkomststandard. På senare år har bidragstiderna blivit allt längre, i synnerhet för barnfamiljer. Från att vara tänkt som en tillfällig akuthjälp har det kommunala försörjningsstödet i allt större utsträckning kommit att bli en långvarig hjälpform för många barnfamiljer.

Om en barnfamilj uppfyller åtminstone ett av dessa två delmått ingår de bland hushåll som betecknas som fattiga eller ekonomiskt utsatta. Det senaste undersökta året, 2010, omfattade detta totalt 242000 barn eller 12,7 procent av samtliga barn.

Denna nivå hade en topp i mitten av 1990-talet och har sedan legat kring 12–15 procent under de senaste tio åren. Poängen med dessa årliga studier är att detta mäts på ett konsekvent systematiskt vis år efter år med betryggande säkra data för att kunna göra jämförelser över tid och till exempel förändringar för olika hushållsgrupper och mellan kommuner. Detta är en genomtänkt definition som tar sin utgångspunkt i Barnkonventionens artikel 27 om alla barns rätt till en skälig levnadsstandard.

Att vart åttonde barn lever i ett ekonomiskt utsatt hushåll bör givetvis också relateras till den ekonomiska utvecklingen generellt bland barnfamiljerna under senare år. Medan andelen barnfamiljer med låg inkomststandard varit mer eller mindre oförändrad sedan 1990-talets början har de allra flesta barnfamiljer fått det reellt ekonomiskt bättre de två senaste årtiondena. Numera har normalfamiljen mer än dubbelt upp för gränsen för låg inkomststandard och andelen barnfamiljer som har minst tre gånger detta gränsvärde har ökat från 4 procent 1991 till 19 procent av alla barnfamiljer 2010.

Ojämlikheten bland barnfamiljerna har således ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.

I den fortsatta belysningen av ojämlikhetens konsekvenser i ett välmående samhälle som det svenska är det väsentligt att debatt och åtgärder grundas i kunskap och fakta, inte i grumliga föreställningar och fördomar.

Forskningen visar entydigt att ekonomiskt knappa villkor i uppväxten, som förhindrar barn att delta och göra saker som flesta andra barn gör, har en central betydelse och får oönskade konsekvenser för barn både här och nu men även i deras möjligheter längre fram i livet.

TAPIO SALONEN

professor i socialt arbete, Malmö högskola

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X