Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Ohederligt om utanförskap

Erik Ullenhag.

Erik Ullenhag. Foto: TT

När Folkpartiet år 2004 tog fram den första rapporten med titeln Utanförskapets karta förändrades den svenska debatten om integration. Plötsligt blev livsförutsättningarna i miljonprogramsområdena synliga, och omfattningen av det politiska misslyckandet tydligt.

Utanförskapets karta visade bostadsområden där färre än 60 procent i arbetsför ålder hade jobb och där mindre än 70 procent av eleverna gick ut skolan utan slutbetyg eller där deltagande i allmänna val understeg 70 procent.

Folkpartiet fann att utanförskapsområden växte som svampar ur jorden. År 1990 hade det funnits tre stycken, och när rapporten kom hade antalet växt till 136. Sverige var delat. Det innebar en förödande kritik av Socialdemokraternas regeringsinnehav. Under Göran Perssons sista mandatperiod tillkom sju utanförskapsområden per år.

Annons
X

Folkpartiet följde upp rapporten 2005, 2006 och 2008. Sen slutade utgivningen, vid en tidpunkt som på ett misstänkt sätt sammanföll med att den egna politiken rimligen borde börja ge effekter på utanförskapet.

”Tydligen har FP tappat viljan att belysa utanförskapet”, skrev Sanna Rayman kritiskt här på ledarsidan för ett år sedan (”De har slutat rita utanförskapets karta”, 16/6-2013).

I förra veckan presenterade Folkpartiet till slut en uppföljning. Där fann man att ökningen av antalet utanförskapsområden har planat ut. ”Sedan 2006 har 37 utanförskapsområden fallit ifrån och 36 tillkommit.” Dessutom konstaterades att andelen av befolkningen som bor i dessa områden är ”oförändrad mellan 2006 och 2012 (5,4 procent)”.

Integrationsminister Erik Ullenhag kunde således ge besked om att ”antalet utanförskapsområden inte längre ökar”, men att problemen i områdena ändå är en fortsatt stor utmaning.

Budskapet var således att regeringens politik fungerar, och att ytterligare några år av borgerligt regeringsinnehav skulle kunna bekämpa utanförskapet ytterligare.

Utspelet var ett fint exempel på hur ett parti både kan bära ansvaret och gå i opposition mot sig själv för att motivera ett fortsatt maktinnehav – något Socialdemokraterna annars har varit bäst på.

Samtidigt hade tankesmedjan Den nya välfärden (DNV) anlitat nationalekonomen Tino Sanandaji att göra samma sak, ovetande om Folkpartiets planer. Sanandajis uppdrag var att rita en aktuell utanförskapskarta genom att använda exakt samma metoder och statistik som FP hade använt 2006.

DNV:s rapport publicerades dagen innan Folkpartiets. Den visade inte alls en lika optimistisk bild. Enligt DNV:s beräkningar har antalet utanförskapsområden växt från 156 år 2006 till 186 år 2012. Andelen boende i områdena har ökat till 5,9 procent. DNV kommer fram till att regeringens politik har misslyckats. Förvisso växer inte utanförskapet i samma höga takt som under Persson – men ökningen är likväl ett misslyckande.

Hur kan dessa skillnader mellan rapporterna förklaras?

Det visar sig att Folkpartiet har bytt metod. Vad gäller en av parametrarna, skolresultaten, har Folkpartiet bytt databas för bostadsområden av en viss storlek. Detta redovisas i rapporten som en förbättring.

Det går naturligtvis att försvara ett metodbyte. Den nya databasen ger till exempel mer exakt statistik – på individnivå – om skolresultaten. Vilket är utmärkt, därför att det på så sätt går att följa effekter av skolvalet, där en positiv utveckling inte kan mätas genom betygen i den lokala skolan. Samtidigt blir det omöjligt att jämföra bakåt. Den nya rapporten säger alltså ingenting om utvecklingen under de senaste mandatperioderna. Den konstaterar egentligen bara hur många utanförskapsområden det blir om man använder en ny beräkningsmetod.

Det är dock inte vad Folkpartiet och Erik Ullenhag säger. De säger att ökningen har ”planat ut” sedan 2006. Att det är en ”oförändrad andel som bor i utanförskapsområden”. Det är inte hederligt, och det förhindrar saklig debatt om hur vi ska komma tillrätta med utanförskapet.

Annons
Annons
X

Erik Ullenhag.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X