Annons
X
Annons
X

”Oförklarligt velande om folkmordet 1915”

Den rödgröna regeringen bör leva upp till tidigare löften om att erkänna folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker. Fler undersökningar är inget annat än en undanflykt, skriver doktoranden Vahagn Avedian och forskaren Svante Lundgren.

Vid en manifestation till 100-årsminnet av det armeniska folkmordet samlades många människor på Sergels torg den 24 april i fjol.

Vid en manifestation till 100-årsminnet av det armeniska folkmordet samlades många människor på Sergels torg den 24 april i fjol. Foto: Nora Lorek/TT

DEBATT | FOLKMORD

Regeringens förkärlek för utredningar i folkmordsfrågan beror knappast på omsorg om forskningen, utan snarare på att man vill vinna tid. Allt medan offrens efterkommande får fortsätta att vänta på ett klart ställningstagande från den humanitära stormakten.

I mars 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker. Den dåvarande regeringen beklagade beslutet och begravde det i juli 2013 utan att ha gjort det till en del av sin utrikespolitik. Det var inte överraskande. Carl Bildt ville inte ha ett erkännande och när det kom struntade han helt sonika i det.

Vi trodde att en rödgrön regering skulle vara annorlunda, inte minst eftersom det var den dåvarande oppositionen som drev genom erkännandet. Vi inte bara trodde det; vi hade fått tydliga löften om det. Urban Ahlin, som då var utrikespolitisk talesperson för Socialdemkraterna, kritiserade velandet och försäkrade i ett uttalande i Dagens Nyheter i mars 2013 att en framtida socialdemokratisk regering ska respektera riksdagsbeslutet. Detsamma gjorde Stefan Löfven i en intervju för Assyria TV i mars 2014.

Annons
X

Tillfrågad om hur det blir med detta meddelade utrikesminister Margot Wallström i riksdagen den 31 oktober 2014 att regeringen ”avser att noggrant undersöka de politiska och folkrättsliga aspekterna av frågan.” Tillfrågad på nytt våren 2015 tillkännagav Wallström att regeringen ”i samarbete med externa experter” genomför en ”översyn av hur vi benämner och förhåller oss till historiska massövergrepp”.

Denna översyn är nu klar. Rapporten är sammanställd av Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, och överlämnades till UD i förra veckan. Rapporten innehåller en förtjänstfull översikt av folkrättsliga begrepp som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Det är just rapportens ansenliga genomgång av olika aspekter och underlag som gör vissa slutsatser och överväganden än mer förunderliga och oroande. Detta beror dock inte bara på rapportens författare.

Trots att utredningen förorsakades av regeringens brottning med huruvida den ska respektera riksdagens folkmordserkännande specifikt, var direktiven för utredaren att behandla ”historiska massövergrepp” rent generellt. I rapporten talas därför om allt från Förintelsen till kolonialism och japanska missgärningar under andra världskriget. Vi ställer oss frågan varför man valde att göra utredningen med detta breda fokus i stället för att rikta in sig på det alla vet att det egentligen handlar om?

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I enlighet med direktiven ger rapportförfattaren inga rekommendationer, vilket annars är vanligt i dyklika utredningar. Cynikern skulle nog säga att det var också syftet. Den som vill erkänna folkmordet hittar avsnitt i rapporten till stöd för det. Men så gör också den som inte vill erkänna.

    Vår största invändning mot rapporten är dock följande mening: ”Oavsett om regeringen väljer att agera på det ena eller på det andra sättet bör en noggrann egen undersökning av massövergreppen föregå ställningstagandet.” En sådan utredning skulle på ett flagrant sätt avsäga existerande forskning och ställningstagande, bland andra, och ironiskt nog, hos regeringens egen myndighet, Levande historia. I ett upprop i juni 2008 då riksdagen skulle behandla frågan skrev ett 60-tal erkända folkmordsexperter att ”Vägran att erkänna ett etablerat faktum baserat på kvalitativ och kvantitativ forskning kan betraktas som likvärdigt med förnekelse.”

    Att göra fler undersökningar blir inget annat än en undanflykt för att slippa möta sanningen. Och det är kanske det som är syftet. För regeringen skulle det vara bekvämt att inte behöva ta ställning till frågan just nu. Erkännandet av Palestina och kritiken mot Saudiarabien har redan kostat regeringen dyrt. Man vill nog inte spä på detta med den förväntade turkiska reaktionen också, åtminstone tills frågan om en eventuell plats i FN:s säkerhetsråd är avgjord. Dylikt kalkylerande hör dock inte hemma i detta sammanhang som berör mänskliga rättigheter, där ledorden borde vara sanning och moral. Om det saudiska rättssystemet präglas av medeltida brutalitet ska man säga det även om det saudiska kungahuset blir förargat. Som experterna skrev i uppropet 2008, ska man ”erkänna folkmordet 1915 för vad det är.” På lång sikt vinner man på ett sanningsenligt och rakryggat beteende.

    Det officiella Sveriges engagemang i denna fråga är minimalt. Ifjol högtidlighöll riksdagen storstilat att det gått 70 år sedan Auschwitz befriades. Hundraårsminnet av det osmanska folkmordet på armenier, assyrier och greker skulle ha passerat helt obemärkt i riksdagen om inte två riksdagsledamöter på egen hand hade tagit initiativ till en minnesstund. Ännu mer anmärkningsvärt var det faktum att hundraårsminnet, trots den stora mediala bevakningen av det, praktiskt taget helt ignorerades av Levande Historia som lät hundraårsminnet av Europas första folkmord under 1900-talet passera obemärkt.

    När riksdagen för snart sex år sedan fattade sitt beslut om ett erkännande fanns det ännu några enstaka överlevande från folkmordet i livet här i Sverige. En av dem, 100-åriga Feride Rhawi i Södertälje, uttalade inför omröstningen i riksdagen att hennes ”sista önskan är att de erkänner det som jag har sett.”

    Hennes önskan gick då i uppfyllelse. Idag önskar offrens och de överlevandes barn, barnbarn och barnbarnsbarn att regeringen ska ha modet att gå vidare på sanningens väg. I motsats till regeringen vill de inte fördröja beslutet, utan få upprättelse nu.

    Experternas uppmaning från 2008 kvarstår: ”Idag betraktas Sverige internationellt som en förkämpe för mänskliga rättigheter. Det åligger den svenska regeringen och riksdagen att leva upp till detta rykte. De svenska myndigheterna borde därför hjälpa Turkiet att bli en bättre demokrati genom att på allvar konfrontera sin historia och erkänna folkmordet och inte genom ett fortsatt vacklande i villfarelsens och svepskälens mörker.”

    Vahagn Avedian

    doktorand i historia, Lunds universitet

    Svante Lundgren

    anknuten forskare, Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet

    Vahagn Avedian och Svante Lundgren Foto: Privat

    Annons
    X

    Vid en manifestation till 100-årsminnet av det armeniska folkmordet samlades många människor på Sergels torg den 24 april i fjol.

    Foto: Nora Lorek/TT Bild 1 av 2

    Vahagn Avedian och Svante Lundgren

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X