Annons
X
Annons
X

Odell: ”Jag har inte skadat psykvården”

När Anna Odell spelade psyksjuk på Liljeholmsbron iscensatte hon årets konsthändelse. Och detta utan att någon sett hennes verk. Varför blev uppmärksamheten så stor och vad blev följderna? SvD:s Erica Treijs har följt historien som satte skräck i en konstskola och fick politiker och allmänhet att fråga sig vad konst egentligen är. På tisdag visas videoverket på årets elevutställning.

Foto: JUREK HOLZER, MAGNUS LIAM KARLSSON

Detta har hänt

22 december 2008 Högskoleverket riktar kritik mot Konstfack för att de har brutit mot antagningsreglerna.

21 januari 2009 Konstfackstudenten Anna Odell simulerar psykos på Liljeholmsbron. Polis larmas och Odell körs till psykakuten på St Görans sjukhus, där hon bland annat får lugnande medel.

22 januari Anna Odell avslöjar sin kupp för personalen, som anmäler henne för våld mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman samt falskt alarm.

Annons
X

27 januari Konstfacks rektor Ivar Björkman uttalar sig via ett pressmeddelande: ”Vi undersöker nu om institutionen har uppfyllt dels sitt juridiska ansvar, dels de krav som idag ställs på etiskt eller moraliskt komplicerade projekt” och ”Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser”.

30 januari Överläkaren på St Görans psykakut, David Eberhard, skriver på debattsajten Newsmill angående Anna Odell: ”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus? Pajasar brukar jobba där”.

7 februari Citypolisen inleder en förundersökning mot studenten Anna Odell.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    13 februari Konstmässan Market i Stockholm öppnar. Galleri Brandstrom Stockholm visar bland annat graffitikonstnären NUG:s examensverk från Konstfack 2008, Territorial pissing som visar en man iklädd en huva som sprayar ned en tunnelbanevagn och slår sönder ett fönster. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth besöker mässan och hävdar att klottervideon är ”otroligt provocerande”.

    14 februari Territorial pissing stängs ned på Market. ”Konstnären tyckte att det blev för mycket skriverier och att det kändes jobbigt”, berättar galleristen Andreas Brändström för SvD.

    15 februari Odell går ut på Newsmill och tackar dem som stannade till för att hjälpa henne på Liljeholmsbron. Men Odell vill inte berätta mer om verket utan skriver: ”Om jag, innan jag är färdig, börjar diskutera skulle det jag undersöker och vill ta reda på lätt haverera”.

    17 februari SL polisanmäler NUG och kräver 100 000 kronor i ersättning för att reparera tunnelbanevagnen. Riksdagens utbildningsutskott sammanträder och Margareta Pålsson (M) vill att Konstfacks rektor ska bjudas in till ett möte med hela utbildningsutskottet. Den rödgröna oppositionen säger nej.

    19 februari Konstvideon Territorial pissing säljs till en en norsk storsamlare och till den finska galleristen Ilona Anhavas (som var med på Market) som menar att klottervideon är konsthistoria. Gunnar Axén ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott skriver på sin blogg: ”Konstfack finansieras av svenska skattebetalare. 125 miljoner skattekronor går till dem och deras olagliga verksamhet varje år. Jag säger bara, nej tack. Nästa gång det är dags att fatta beslut om anslag till Konstfack så kommer jag att rösta emot”.

    3 mars Konstfacks rektor Ivar Björkman presenterade sin interna utredning. ”Vi undersöker nu om institutionen har uppfyllt dels sitt juridiska ansvar, dels de krav som idag ställs på etiskt eller moraliskt komplicerade projekt” och ”Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser”.

    20 april: Konstfack låter jurister bedöma sistaårs-elevernas arbeten inför årets vårutställning. Magdalena Nordins verk stoppades efter att hon ska ha använt upphovsrättsskyddat material.

    20 april ”Närmare censur kan man inte komma”, skriver Föreningen Svenska tecknare, illustratörer och grafiska formgivare i ett pressmeddelande.

    21 april Mathias Sundin (FP), oppositionsråds Facebookgrupp ”Inga mer skattepengar till Konstfack”, hade fått 4 000 anhängare.

    25 april Ordföranden i Konstnärernas riksorganisation Karin Willén säger till Dagens Nyheter: ”Skolledningen väljer att förhandsgranska sina elevers verk och stoppa dem innan de visats är en farlig väg att gå och hotar yttrandefriheten”.

    4 maj SvD avslöjar att förundersökningen mot tidigare Konstfacksstudenten, graffitikonstnären Nug läggs ned. Men SL:s skadeståndskrav på 100000 kronor kvarstår.

    12-24 maj Konstfacks vårutställning på Telefonplan. Där ska bland annat Anna Odells projekt premiärvisas.

    På Institutionen för konst hade prefekt Olof Glemme varit förutseende. Han förstod efter graffitikonstnären Nugs examenskupp i fjol att studenternas kreativa talanger inte längre gick att kontrollera. Verksamheten var i behov att ett nytt regelverk.

    Studenten Anna Odell, ville göra upp med sin historia, sätta en officiell punkt för det tidigare destruktiva beteendet och en gång för alla – slå sig lös från offerrollen som psykpatient.

    Odell funderade på att iscensätta sin historia, simulera en psykos, för att påvisa och dokumentera den egna utsattheten och samtidigt peka på psykvårdens brister. Men var det här ett konstprojekt?

    Hon fann svaret i skolans riktlinjer, men kontaktade ändå på eget bevåg en advokat för att undersöka de juridiska riskerna och började sedan skissa på det som skulle bli historiens mest uppmärksammade examensarbete.

    Inte på grund av det faktiska verket, för det har hon hållit hemligt tills nu, utan för att Anna Odells projekt lämnade konstens initierade arena, blev smaskigt allmängods med ingredienser som lögner, polisingripanden och utnyttjande av skattepengar. En konstprovokation som på ett sätt fungerade, men som lämnar många frågor obesvarade.

    Anna Odell sitter och väntar i en avskild del av restaurang Landet, rakt över gatan från Konstack. Hon gör ett lika samlat intryck den här gången som vid de andra tillfällen jag träffat och talat med henne. Hon ska visa verket för mig, ingen utanför skolan har alltså sett det och ändå är det så omtalat.

    – Men min person stjäl fokus från mitt verk. Det har blivit så efter all kritik, säger hon medan tröjärmen blottlägger vänsterarmens hundratals rakbladstunna ärr.

    – Huvudsyftet var att öppna upp det som jag anser oerhört slutet – psykiatrin. De har makten och där kan man bli fråntagen sina rättigheter. Så är det och det måste man stå för, men då måste man också ha rätt att syna verksamheten, menar Odell.

    Men vem ska få göra det och på vilket sätt?

    – Det är inte så att jag har den rätten för att jag är konstnär, men jag anser att med min bakgrund, så har jag både erfarenhet och förståelse för den komplicerade värld som psykvården är, säger Anna Odell.

    Men efter att Roland Barthes begravt uppfattningen om konstnären som ett solitärt nyskapande geni och det postmoderna samhället gjort sitt intåg, är det helt enkelt svårt att uppröra på konstens egen arena.

    Det ärrade konstetablissemanget har genom historien sett provokationer på löpande band och har därför i fallet med Anna Odell valt att fokusera på yttrandefrihet och Konstfacks regelverk, medan människor utanför konstens snäva sfär har gått i taket. Vad är konstens roll? Inte att bryta mot lagen i alla fall, det verkar alla vara överens om.

    Det är nu drygt tre månader sedan Anna Odell simulerade en psykos på Liljeholmsbron, polisen larmades och hon kördes till psykakuten på St Görans sjukhus. Enligt journalen fick hon det lugnande medlet stesolid i sprutform för att sedan läggas i bälte.

    Dagen efter avslöjade hon sin kupp för personalen och anmäldes för oredligt förfarande, falskt alarm, våldsamt motstånd och ofredande.

    Ett av konstverkets tre delar är just broscenen, filmad med två kameror, något som varken förbipasserande eller de civilpoliser som sedan omhändertar henne, är medvetna om.

    Det var mörkt och kallt den där kvällen i januari när Odell iscensätter och spelar upp en tidigare psykos som inträffade 1995. Hon agerar den förvirrade kvinna som oroligt går fram och tillbaka, tar av sig skor och jacka och kastar dem över broräcket.

    Några förbipasserande stannar, andra inte. Någon försöker hjälpa, trösta en annan ringer polisen. Efter en stund kommer en civil polisbil och två män tar tag i kvinnan, bryter ned henne på marken och sätter på handfängsel. Hon kränger och gör vad hon kan för att göra motstånd, enligt filmen går det varken att påvisa sparkar eller klösförsök. Dialogen är ohörbar, men i journalen står att ”patienten blir rabiat och börjar slåss med polisen”.

    Ångrar du något?

    – Nej, jag kan inte se att jag ska ha skadat polis eller psykvård. Jag är en ensam person och de är stora maktinstitutioner och jag utsätter dem bara för något de dagligen möter. Skillnaden är att den här gången blir de lurade, säger Anna Odell.

    Hon säger sig däremot ha förståelse för de privatpersoner som engagerade sig i henne där på bron, men att hon inte tänker på kostnaden för akutbesöket.

    Konstnären Pål Hollender, som bland annat filmat när han köpte sex av sina intervjuoffer i dokumentärfilmen Buy Bye Beauty, kommenterade händelsen på Newsmill: ”Man kan förstås välja att se konstnärens projekt som resursslöseri.

    Att hon till ingen nytta upptagit en vårdplats som beräknas kosta drygt tiotusen spänn. För mig får hon gärna ha bitits och sparkats hur mycket som helst. Om det nu ens stämmer med verkligheten och ingått i hennes plan, så hade jag valt att lita på att det var nödvändigt”.

    David Eberhard, var vid tillfället överläkare på St Görans sjukhus, en tjänst som han en och en halv månad senare sa upp sig från eftersom ”det är bäst att sluta när man ligger på topp”.

    När vi träffas är det för att tala om hans nya bok som kommer ut i dagarna – Ingen tar skit i de lättkränktas land. I boken, som han rubricerar som en debattbok, kommenterar han ännu en gång Konstfack och Anna Odell, något han redan gjort många gånger tidigare, på nätet, i tv och på radio. Ett tilltag som sedan kommit att kritiseras huruvida det bröt mot vårdsekretessen eller inte.

    ”I fallet med Konstfackstudenten var det ju uppenbart att orsaken till tvånget var att skydda henne och den omgivning hon slogs emot och spottade på. Det handlade aldrig om att någon trodde eller inte trodde att hon var sjuk”, skriver han nu i sin bok. (Enligt Odell visar polisförhören med de inblandade vid ingripandet att hon inte spottat på någon.)

    – Det enda som skulle kunna rättfärdiga hennes tilltag är om hon vill påvisa att vi lever i ett fantastiskt samhälle. Tänk att hon lurades, spottade och slogs och ändå kom därifrån utan en skråma. Snacka om paradiset på jorden, säger David Eberhard.

    I januari, under din tid som överläkare på psykakuten skrev du: ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus? Pajasar brukar jobba där”. Hur ser du på det uttalandet i dag?

    – Uttalandet är onyanserat på ett sätt jag gillar. Det är kul och uppenbart skrivet med glimten i ögat. Det visar också att jag behandlar henne som en jämlik, inte som sjuk. Men egentligen är det Konstfack jag ger mig på. Prefekten borde få betala kostnaderna ur egen ficka, säger David Eberhard och sippar på sitt kolsvarta kaffe.

    Under tiden drogs också snaran åt kring halsen på Konstfacks rektor Ivar Björkman. Redan veckan efter konstkuppen på Liljeholmsbron gick han ut med ett pressmeddelande:

    ”Vi undersöker nu om institutionen har uppfyllt dels sitt juridiska ansvar, dels de krav som idag ställs på etiskt eller moraliskt komplicerade projekt” och ”Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser”.

    Ett uttalande som får landets konstetablissemang att gå i taket och delar av skolans personal att se rött.

    – Moral, etik, konst och juridik är livsfarligt att blanda ihop. Och när blev moralpanik viktigare än yttrandefrihet? Skolan måste stå upp för konsten, utan att backa även när det sedan hettar till. Annars blir censur det nya svarta, säger en av skolans professorer som vill vara anonym.

    ”Konstfack har blivit en skrajsen institution. Rektor Ivar Björkman har drabbats av opportunism”, skanderade SvD:s Clemens Poellinger efter det i april blivit känt att studenten Magdalena Nordins examensarbete, en musikvideo av en kvinnlig popstjärna som klippts ihop med en sexfilm, stoppades av jurister, som menade att verket nyttjade copyrightskyddat material.

    Ett antal krönikörer, kolumnister och bloggare gick loss och en av fanbärarna var Mathias Sundin (FP), oppositionsråd och bildare av Facebook-gruppen Inga mer skattepengar till Konstfack. Sundin lockade över 4 000 likasinnade, som menade att det var ett välkommet steg att Konstfack anlitat jurister för att kontrollera studenternas arbeten.

    – Att skrämma utövare till tystnad är inte rätt väg att gå. Och det blir en polarisering där det ska vara uddlöst inom institutionerna medan man på nätet exempelvis kan sprida vad skit som helst. En konsthögskola måste våga tänja på gränserna och inom ramarna för utbildningarna ändå kunna handleda studenterna på ett sätt som gör att grova lagöverträdelser förhindras, fortsätter Konstfacksprofessorn.

    Historiens mest omtalade examensprojekt hade alltså kontrollerats och passerat befintligt regelverk och handletts av, till en början två, sedan en handledare. Studenten Anna Odell hade även, enligt egen utsago, i förväg kontaktat en jurist som efter att ha sett projektplanen friat iscensättningen.

    Men nu är hon polisanmäld och åklagare ska fatta beslut om åtal ska väckas.

    Före detta överläkare David Eberhard, som anklagats för att ha läckt Anna Odells historia till media, har slutat sin anställning och lever gott på att skriva böcker och föreläsa om människor som blir kränkta av allt, stort som smått, och som tar alla oförrätter personligt.

    Konstfacks rektor Ivar Björkman har kritiserats hårt, men fick i mitten av april sitt förordnande förlängt med ytterligare tre år.

    Och resultatet då, vad blir kvar till eftervärlden? Det är förstås för tidigt att säga, men ännu har vi inte sett till någon seriös debatt om psykvården. Däremot får vi sannolikt räddare konsthögskolor, om de inte snabbt klarar av att ta fram ett fungerande regelverk som både handledare och studenter kan få hjälp av och hålla sig till.

    Kvar blir också Anna Odell, numera rikskänd, men polisanmäld student på Konstfack.

    Vad händer nu?

    – Jag har sökt masterutbildningen på Konstfack, så jag hoppas kunna gå kvar två år till, säger hon.

    Vi tittar tillsammans på ytterligare delar av hennes verk. Det är ett digert material, men ännu återstår mycket innan det kan visas och tiden är knapp. En scen visar henne själv uppspänd i bälte i en sjukhussäng, en annan består av intervjuer med läkare och personal inom psykiatrin.

    Hon ska inte visa allt nu, hinner inte. Har inte längre tid att sova. Men berättar att i sommar får hon en ny chans att visa sitt verk på Kalmar konstmuseum, där Martin Schibli, som skrivit flera böcker tillsammans med Lars Vilks, är kurator.

    Vad tycker du? säger hon plötsligt.

    Jag hör mig själv ge henne råd om att hon måste redigera materialet, kill your darlings. Men det är knappast min sak att ge henne råd om hur hon ska färdigställa sitt verk.

    Och samtidigt som jag intervjuar Anna Odell, har hon själv en dold fasttejpad mikrofon under tröjan. En dokumentärfilmare är också på plats, för att göra en film om Anna Odell och medierna.

    Det är metaproduktion i alla led och den enda sanningen är väl egentligen att vi skapat en kändis, ett epitet som inte självklart ger tillträde till det seriösa konstlivet.

    Många är vi som vill ha en del av kakan när en debatt blir till ett verbalt krig, när konsten blir allmängods och ett ämne på allas läppar – kulturhatares likväl som konstälskare.

    Och att det just kom att bli Anna Odell som hamnar i skottgluggen har sannolikt enkla förklaringar.

    Den konstsåpa vi bevittnat har nämligen alla inslag värdiga ett filmmanus - utsatt kvinna med söndrig historia, maktens män som slår sig för bröstet, en central lögn, utnyttjande av skattemedel, fega chefer, polisingripande, lagöverträdelser, politiker som skanderar, bloggare som mobiliserar, media som moraliserar.

    Årets examensutställning på Konstfack blir garanterat den mest välbesökta. Och även den kommer att invigas av rektor Ivar Björkman, men med en nyhet - förhöjd säkerhet.

    De hårt omstridda Konstfackprojekten

    svd.sesam.se
    Annons
    Annons
    X
    Foto: JUREK HOLZER, MAGNUS LIAM KARLSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X