Det var 1999 de nya reumatikermedlen började introduceras. De första hette Enbrel och Remicade och var annorlunda på flera sätt:

•De var de första preparaten framtagna för en stor folksjukdom med hjälp av nya genforskningsmetoder och bioteknik, de metoder som skulle ge oss framtidens nya fantastiska läkemedel. De som dröjt så länge. Nu dominerar de på vartenda läkemedelsföretags forskningslista.

•De var specialinriktade på att bekämpa skadliga nyckelämnen i‑immunförsvaret som upprätthåller den svåra inflammationsprocessen vid ledgångsreumatism. Samma mekanismer är inblandade i flera andra sjukdomar.

•De var alltså pionjärer när det gäller biologiska preparat: ämnen som finns naturligt i kroppen, särskilt i immunförsvaret.

•Och de var dyra. Enormt dyra. Också det typiskt för de nya framtida biologiska medlen.

Den så länge eftersatta reumatikervården bävade. Reumatikerläkarna räknade och varnade för att kostnaderna för läkemedlen skulle äta upp hela budgeten för landets reumatologkliniker.

–Det var uppenbar risk att vi skulle behöva dra ned på nödvändig verksamhet, minns professor Lars Klareskog, ledande reumatologexpert vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Den svenska lösningen blev att försöka kontrollera användningen av de nya medlen så ansvarsfullt som möjligt. Register inrättades över alla som fick de nya preparaten. Det omfattar idag 23000 av landets cirka 60000 ledgångsreumatiker.

Reumatologerna och patientföreningen Reumatikerförbundet stödda av berörda läkemedelsföretag började också bearbeta politikerna för att öka penningströmmen till reumatikervården.

–Det krävdes mycket övertalning, säger reumatikerprofessorn Tore Saxne i Lund.

Och nu har de dyra preparaten accepterats och inlemmats i sjukvårdssystemet. Hundratals miljoner av skattepengar har skjutits till. Sedan något år ligger Enbrel på första plats i läkemedelsförsäljningen – inte för att så stora mängder säljs utan för att medlet är så dyrt. Remicade och efterföljaren Humira ligger på tredje respektive tionde plats. Totalt uppgår försäljningen till över en miljard kronor per år.

Landstingen har hanterat den kostsamma finansieringen olika. Till exempel i Lund skjuter landstinget till mellan 50 och 60 miljoner per år för reumatikerläkemedlen. Det är nästan lika mycket som det kostar att driva hela reumatologkliniken på 80 miljoner kronor.

–I stort sett fungerar det bra nu. Ingen som behöver blir utan läkemedel, säger Anne Carlsson, ordförande i Reumatikerförbundet.

De tre första preparaten har samma verkningsmekanism. De agerar på olika sätt, men samtliga motverkar immunförsvarsämnet TNF-alfa (tumörnekrosfaktor-alfa) som spelar en huvudroll i inflammationsprocessen. De kallas därför TNF-alfa-blockerare.

De fungerar inte på alla patienter med ledgångsreumatism. 70 procent sades det från början, nu prutat till 40–50 procent.

–För dem som får full effekt är medlen fantastiska, säger Tore Saxne. Tidigare svårt handikappade människor kan leva ett i‑stort sett normalt liv. Framför allt släpper den bedövande tröttheten.

Det som nu får experterna att tala om en ny era är att ytterligare tre nya biologiska preparat är klara. De slår mot andra viktiga inflammationsframkallande immunförsvarsämnen.

–Kanske är ett tjugotal ämnen inblandade i den ödesdigra inflammationskaskaden, säger Lars Klareskog. De produceras av immunförsvaret och de förstör brosket vid ledgångsreumatism. Vilka ämnen som spelar störst roll varierar från patient till patient.

Två av medlen har just godkänts:

•Mabthera som gör att färre vita blodkroppar, B-lymfocyter av typ CD-20, bildas.

•Orencia som minskar antalet av de andra vita blodkropparna, T-celler, som i sin tur producerar flera skadliga immunämnen.

•Acterma, ett tredje preparat, väntar på godkännande. Det motverkar en viktig immunsubstans som kallas IL-6.

Nyintroduktionen innebär att läkarna kan spela med en större repertoar för att dämpa immunreaktionen. Det ökar främst möjligheterna att hjälpa de 50–60 procent av patienterna som inte svarar alls eller dåligt på de ”gamla” TNF-alfa-blockerarna. Plus att de fördyrar läkemedelsnotan för reumatikervården än mer. De nya preparaten är inte dyrare än TNF-alfa-medlen men har lagt sig på ungefär samma prisnivå.

–Nej, priskonkurrens tillämpas tyvärr alltför sällan i läkemedelsbranschen, säger Magnus Thyberg, läkemedelssakkunnig på Sveriges kommuner och landsting.

Inger Atterstam

inger.atterstam@svd.se

Fler artiklar