Kan vi lita på forskare? De är ju aldrig överens. Kolla artikeln härintill om hur giftforskare och folkhälsoforskare gör helt olika bedömningar av samma risker. Men det är precis det som är vitsen med vetenskapen. Den dagen de kommer med rapporter som inte leder till forskarstrid är det dags att bli riktigt orolig. Så länge debatten pågår kan vi lita på forskningen. Om vi sedan gör det eller inte beror på forskarna själva.

–Vissa klimatmodeller visar en mycket större känslighet, andra visar en mycket lägre känslighet. Vi har en genuin osäkerhet i hur stor den här känsligheten är, sa Erland Källén, medlem av IPCC, i Vetenskapsradion häromveckan (15/9).

Han sa det som en kommentar till att jordens medeltemperatur inte tycks ha stigit de senaste tio åren trots att koldioxiden fortsatt uppåt. Och att det finns klimatmodeller som visar att andra faktorer – kanske ändrad solinstrålning – under 1990-talet kan ha haft en större del än koldioxiden i jordens då stigande feberkurva.

Men hur många har hört talas om de modellerna? Hur många har hört talas om att det faktiskt råder en genuin osäkerhet i modellerna om hur stark kopplingen är mellan våra utsläpp av växthusgaser och deras klimatpåverkan? Det spelar förstås ingen roll för politiken. Rädda oss bort från kol och olja måste vi hur som helst. Och det tillhör kanske en av historiens mera magnifika ironier att Usama bin Laden kanske är den som hjälper oss mest på vägen. Sedan 11 september har miljörörelsen i USA fått alltmer oreserverat stöd av det nationella säkerhetstänkandet på resan bort från fossilsamhället. Och vem kan ta på sig ansvaret för att driva en politik som utgår från en modell där våra växthusgaser spelar en mindre roll –‑den kan ju också vara fel? Den dagen andra variabler –‑till exempel de nu dåligt kända från rymden –‑går i‑takt med koldioxiden mot en varmare värld kan det ju gå riktigt illa. Riktigt fort.

Men om det fortsätter som nu i tio år till, att koldioxiden fortsätter uppåt och temperaturen lugnar ner sig eller till och med sjunker, då kan det gå riktigt illa för vetenskapen. Vi tror ju att de vet säkert. Trots Erland Källéns klädsamma osäkerhet. Vad händer med vår tillit till vetenskapen om den modell forskarmajoriteten har valt att investera sin prestige och yrkesheder i‑visar sig vara fel? För vetenskapens skull är det nog bäst att forskarna är mer angelägna om att tala om vad de inte vet än vad de vet. För oss andra är det alltid bäst att gardera med kryss och lära oss att politiska beslut mår bäst av att stå helt på egna ben och räkna med att vetenskapen alltid kommer med ny och bättre kunskap.

Peter Sylwan

vetenskap@svd.se

Fler artiklar