Zimbabwierna befarar det värsta. Läget är så spänt och labilt att vad som helst kan hända. De ­känner sin president och vet vad han är kapabel till. De har sett honom i aktion förr.

Det tog Robert Mugabe bara tre år vid makten innan han släppte armén lös på sin egen befolkning. Det kost­ade 15000 civila livet.

Massakrerna i den sydliga provinsen Matabeleland under 1983–84 slog an tonen för Robert Mugabes nu 28-åriga styre. Fortfarande spelar massakrerna en huvudroll. Han fruktar att ställas inför rätta om han tvingas lämna makten.

Mugabe har en motsägelsefull personlighet. Den brittiska överklass­accenten, inköpsresorna till Londons bästa varuhus och skräddare, alltid kombinerade med en kopp te hos drottning Elizabeth. Samtidigt utmålar han Storbritannien, den forna ­kolonialmakten, som sin största fiende – ansvarigt för allt elände som ­dragit fram över hans land.

Zimbabwe kunde vara ett paradis, med perfekt klimat, bördiga jordar och fantastiska underjordiska rike­domar. I stället blev det ett helvete för de flesta. Ekonomin har kollapsat, medellivslängden har sjunkit från 60 till 35 år och färre än 20 procent har arbete. Den zimbabwiska dollarn låg 1980 i paritet med det brittiska pundet. Idag går det 100 miljoner zim­dollar på ett brittiskt pund. Minst fyra miljoner zimbabwier behöver livsmedelshjälp från utlandet. Nästan lika många har flytt till Sydafrika och Europa.

Mugabes taktik har alltid varit att trappa upp, aldrig kompromissa. Principerna står alltid över resultatet. Om någon vågade kritisera svarade han med att göra om samma sak igen, fast mer. Och krisen bara eskalerade.

I den nya intervjuboken ”Middag med Mugabe” beskriver författaren Heidi Holland hur Mugabe tycks vara okänslig för sitt folks lidande. Han omges av jasägare och rådgivare som inte vågar annat än smickra.

–Jag ångrar inget, säger Mugabe i boken.

Robert Mugabe är en välutbildad och mycket medveten strateg. Han föddes 1924 och gick i missionsskola. Gamla skolkamrater beskriver ­honom som en blyg och enstörig plugghäst. Redan som 17-åring tog han lärar­examen och gick vidare på Fort Hare-universitetet i Sydafrika och därifrån till studier i flera andra länder. Han har sju akademiska examina, varav flera via korrespondentkurser. Han har nyligen sagt att han dessutom har en åttonde examen: ”i våld”.

Vid återkomsten till Rhodesia ­sattes han 1964 i fängelse för ”upp­vigling”. En händelse som gjorde honom djupt bitter var när han inte tilläts permission för att begrava sin ende son, som dött av malaria. Efter fri­givningen 1974 flydde han till ­Moçambique och tog ledningen över befrielserörelsen Zanu. Målet var inte bara att störta den vita minoritets­regimen, utan även att skapa en marxistisk enpartistat.

1979 lyckades Henry Kissinger få Rhodesias ledare Ian Smith att inse att det var dags att ge upp makten. ­Efter det första fria valet 1980 blev Robert Mugabe Zimbabwes första premiärminister. De första åren gick ekonomiskt bra. Mugabe satsade på de sociala sektorerna och Zimbabwe fick på några år Afrikas högsta läskunnighet.

Politiskt gick det sämre. Mugabe lierade sig med Nordkorea. Det var nordkoreanska instruktörer som ­ledde den fruktade Femte brigadens massakrer i Matabeleland – en del av maktkampen mellan Mugabe och ­rivalen Joshua Nkomo. De hade lett var sin befrielserörelse och nu ville Mugabe piska Nkomo och hans ­ndebelefolk till underkastelse.

I början gjorde han försonande ­gester mot de vita, uppmanade dem att stanna i landet och att bruka sina ­jordar till landets bästa. Visserligen emigrerade de flesta, men runt 50000 har stadigvarande bott i landet tills förstörelsen inleddes på allvar. Idag finns troligen inte fler än 20000 vita kvar.

Många analytiker såg en brytpunkt när Mugabes första hustru Sally dog 1992. Då försvann hennes dämpande inflytande och Mugabes despotism fick fritt spelrum.

2001 förklarade han slut på marknadsekonomin och att landet skulle bli socialistiskt, som han velat från början. Priskontroll infördes och ­retoriken från 1970-talets befrielsekrig var tillbaka. Konfiskationer av de vitas egendomar kallades ”the third chimurenga” – den tredje och avgörande offensiven mot kolonialismen efter ett uppror mot Cecil John ­Rhodes på 1890-talet och befrielsekriget på 1970-talet.

De våldsamma farminvasionerna började 1999 sedan Mugabe förlorat en folkomröstning som skulle göra honom till livstidspresident. Han ­riktade då sin vrede mot de vita farmarna, som anklagades för att ha uppviglat folket. Attackerna inleddes omedelbart. De 4000 egendomar som ockuperades och konfiskerades skulle delas ut till fattiga jordlösa, hette det.

I praktiken gick de mest till politiker, militärer och polischefer för att garantera deras lojalitet. Jordbruket, som varit Zimbabwes viktigaste exportnäring, kollapsade och hungern bredde ut sig.

När domstolarna försökte bromsa farmockupationerna avskedade ­Mugabe domarna och hotade dem till livet. Om statens agerande visade sig olagligt ändrades lagarna. Författningen har skrivits om mer än 15 gånger. Opponenter torterades och fängslades, ofta utan rättegång.

Inte bara vita blev måltavla. Ännu fler svarta råkade illa ut. Lantarbetare och deras familjer, en miljon männi­skor, ställdes utan levebröd. När ­städerna röstade emot Zanu-PF i valet 2005 jämnades slumområden med marken. Operationen kallades ­Murambatsvina, ”bort med smutsen”. 700000 blev hemlösa. De skulle ­drivas ut på landet, där partiet har kontroll.

Nu har det hänt igen. Ännu en gång har zimbabwierna vågat rösta emot Mugabe.

Ännu en gång väntar de på vedergällningen.