Mohamed ElBaradeis sobra ledarstil och hans omfattande kritik av president Mubaraks regim, tillsammans med hans trovärdighet som Nobelpristagare och tidigare IAEA-chef, gör att han skiljer ut sig från Egyptens i stort sett kraftlösa oppositionsledare. Det rapporterade USA:s ambassadör i Kairo, Margaret Scobey, hem till State Department i Washington när ElBaradei i februari förra året fick ett bejublat mottagande på Kairos flygplats. Han återvände då till sitt hemland efter att i många år ha verkat utomlands, senast som chef för FN:s atomenergiorgan IAEA. SvD har i samarbete med norska Aftenposten läst hemligstämplade amerikanska ambassadrapporter från Kairo som läckt ut via Wikileaks.

De visar att ElBaradei räknar sig om en ”personlig vän” till Amr Moussa, Egyptens förre utrikesminister och en annan möjlig presidentkandidat ifall landet genomgår politiska reformer.

Men Mubarak har drivit igenom författningsförändringar som gör det i stort sett omöjligt för någon oppositionspolitiker att kandidera mot honom själv – eller mot sonen Gamal – i det presidentval som ska hållas senare i år.

Det förra presidentvalet 2005 blev riggat och hade extremt lågt valdeltagande. Den ende utmanaren Ayman Nour sattes i fängelse efteråt på tvivelaktiga grunder.

ElBaradeis främsta krav har därför varit författningsändringar, och med dessa krav har han vunnit gehör hos det egyptiska folket, heter det i de amerikanska ambassadrapporterna från Kairo.

Generalsekreteraren i Arabförbundet Amr Moussa konstaterar att alla vägar är stängda också för honom i presidentvalet om det inte blir författningsändringar.

En annan författningsförändring som underlättar fusket är att valen inte längre förrättas av oberoende domare utan av den valkommission som Mubaraks parti NDP kontrollerar.

Muslimska Brödraskapet stöder i princip ElBaradeis krav på författningsändring, men de går inte med på att en kvinna och/eller en kopt ska bli president.

Wikiläckorna visar hur medveten den amerikanska ambassaden i Kairo är över att undantagslagarna och förtrycket av oppositionen drabbar även liberala och sekulära politiker – medan Mubarak själv argumenterar att det är han eller islamisterna som kommer att styra Egypten. De rapporterar om fängslade och trakasserade bloggare.

Och när ett 30-tal bloggare, journalister och sekulära aktivister från det liberala oppositionspartiet al-Ghad och demokratirörelsen Kifaya skulle framföra sina kondoleanser till kristna kopter i Naga Hamadi i Övre Egypten, vilka drabbat sekteristiskt våldsutbrott där 2010, blev de gripna i samma stund som de klev av tåget, heter det i ett hemligstämplat ambassadtelegram från Kairo.

Rapporterna visar också att Mubarak är besatt av Irans inflytande över arabvärlden. Han ser Iran som Egyptens främsta strategiska hot och detta hot har enligt hans mening ökat med Saddamregimens fall i Irak. Han ser Irans finger i Gaza, Sudan, Jemen, Libanon och till och med i egyptiska Sinai, genom infiltration från libanesiska Hizbollah. Han är mer upptagen av Irans stöd till Hamas och Hizbollah än av det iranska kärntekniska programmet.

Mubarak säger till sina amerikanska sagesmän att Syrien och Qatar erbjudit Hamas 50 miljoner dollar för att de ska hålla kvar den israeliske soldaten Gilad Shalit i fångenskap.

Samtidigt visar en wikiläcka att han har utmärkta relationer med Israel. 2009, efter Gazakriget, beskrivs dessa relationer som ”nära all time high”, de bästa sedan 1995. Framför allt delar Mubaraks Egypten och Israel uppfattning om Iran.

En av de mäktigaste i Mubarakregimen är försvarsministern Mohamed Hussein Tantawi, som varit på sin post sedan 1991. Men hans amerikanska allierade är uppenbarligen frustrerade över Tantawis ledarstil, för ”han är ett av våra främsta hinder för en omvandling av vårt säkerhetssamarbete”.