I stället för fenor hade arten korta kraftiga ben, men mellan tårna fanns simhud och den var troligen lika hemma på land som i vatten. Både till utseendet och storleken liknade den en nutida utter.

Fyndet, som redovisas i den vetenskapliga tidskriften Nature (090423), gjordes på ön Devon Island långt uppe i den arktiska kanadensiska arkipelagen. Stora delar av skelettet är bevarat, liksom delar av kraniet. Det senare visar att djuret, trots avsaknaden av fenor, måste klassificeras som en säl, om än en mycket primitiv sådan.

Dess ålder är något osäker men forskarna lutar åt att arten levde i början av miocen för 21–24 miljoner år sedan, en epok som var betydligt varmare än nutiden. Norra Kanada hade då ett klimat som var ganska likt det som i dag råder i Mellaneuropa.

Arten har döpts till Puijila darwini. Släktnamnet är hämtat från den lokala inuitdialekten och betyder ”ungt havsdäggdjur”. Artnamnet är givetvis efter Charles Darwin som på sin tid lade fram hypotesen att sälarna troligen härstammade från landlevande former som sökte föda i floder och sjöar för att slutligen övergå helt till ett liv i marina miljöer.

Att döma av Puijilas utseende hade Darwin rätt. Arten levde troligen vid sötvattensjöar och sökte sig ibland till havsstränder.

Någon äkta urmoder kan den dock inte vara. När Puijila levde, eller strax därefter, fanns redan sälar med fenor. Det troliga är därför att Puijila är en reliktform, och att den verkliga urmodern levde några miljoner år tidigare. Men som modell för ursälen står den sig väl, och den är ett slående exempel på hur en felande länk ser ut.

Fyndet antyder att sälarna, som närmast är släkt med björnarna och sannolikt härstammar från någon av de äldsta björnformerna, uppstod i Arktis när klimatet började bli kallare på jorden i början av oligocentiden för drygt 30 miljoner år sedan.