Att följa rättegången kunde kanske upplevas som att samma historia berättades om och om igen. Men istället är det tvärtom. Varje historia visar hur annorlunda det som skedde upplevdes.

Vi ser Frida Holm Skoglund för första gången i en paus, när hon kommer in för att bekanta sig med rättssalen innan hon ska vittna. Det är en 20-årig tjej med rött hår och ett hårband med prästkragar, blus med fåglar, ett guldhjärta i halsen och röda byxor.

Hon har haft det tufft, både den 22 juli och efteråt.

– Är det rätt att säga att det har varit väldigt tufft? frågar målsägarbiträdet.

– Ja! säger hon lättad.

Av alla offer som hittills vittnat är hon den sprödaste. Den som framstår som det minsta hotet rent fysiskt för en stor beväpnad man.

Frida satt på scenen när hon hörde att det smällde. Som många andra trodde hon att det var småpojkarna som lekte med kinapuffar. Men hon dras snabbt med av en flock andra ungdomar som springer mot den bortre änden av tältområdet. När hon står där ser hon en polis komma gående vid kaféhuset.

– Jag kommer ihåg reflexbanden på benen väldigt tydligt. Jag förstod att det var en polisuniform. Mannen gick sakta nedåt. Han sköt inte medan han gick. Så var det några som gick fram till honom för att tala honom till förnuft. Då lyfte han geväret och sköt.

Ungdomarna hon står tillsammans med flyr omedelbart. Det är en grupp på 30-50 ungdomar som bryts upp i mindre grupper. Frida springer först mot Kärleksstigen, men vänder och springer mot Sydspetsen istället.

– Jag kommer inte ihåg när jag blev skjuten. Men en väninna sa till mig att jag var skjuten i låret. Jag trodde fortfarande inte att det var på riktigt. För jag kände ingen smärta. Jag kände på låret och det var något skarpt där som jag tog ut, säger Frida.

– Jag visste inte att det var en kula, den var vikt på ett så konstigt sätt. Det var först senare som det började svida och bränna.

Hon gick i vattnet vid strandkanten tills hon kom till Sydspetsen. Många av ungdomarna tar av sig de tyngsta kläderna och gör sig färdiga för att börja simma.

– Det var iskallt och jag hade inga planer om att simma, men det var inget annat att göra.

Till att börja med simmar hon i en liten grupp. Hon hjälper en kille med att få av sig byxan som hänger kvar i anklarna. När hon vänder sig om i vattnet ser hon mannen igen på Sydspetsen.

– Jag befinner mig ungefär här, säger hon. I rättssalen finns en stor monitor som visar en flygbild av Utøya med svart vatten runt omkring. Med musen för hon försiktigt den vita pekaren i ett område utanför ön.

– Då hör jag mannen ropa med en kraftig, mörk röst: Stopp, kom tillbaka!

– Tänkte du på att göra det? frågar åklagaren.

– Nej, det var absurt. Jag skulle aldrig simma mot en man med gevär.

Tidigare i rättegången har vi fått höra om ungdomar som tar ansvar för skadade, men de som Frida simmar med är starkare än henne och simmar snabbare. Hon befinner sig ensam i vattnet. Hon kräks flera gånger. Smärtan i låret ökar och hon har ett knä som tidigare är skadat och som nu inte vill samarbeta. Hon kan därför bara simma med armarna och ett ben. Paniken ökar och hon får en astmaattack som gör det ännu svårare att andas.

– Jag var nära att ge upp. Jag ville hellre drunkna än att bli skjuten av honom.

Då hör hon hur någon ropar från fastlandet:

– Ni är fantastiska! Ge inte upp!

Hon plockas upp av en liten jolle, tillsammans med två andra flickor. Vi får höra om hennes problem efter den 22 juli. Men allra sist får hon frågan av sitt målsägarbiträde:

– Var det något du ville säga till Breivik?

– Ja, vi vann och han förlorade! Och norsk ungdom kan simma!

Så leds hon ut igen. Som de andra vittnena har hon etsat sig fast i minnet på mig och alla andra i rättssalen. Breiviks reaktion får vi inte se, där han sitter i ett rum vid sidan av.