Vallokalerna har öppnat.
Det är bara en vecka sedan samma Libération, visserligen med ett frågetecken, talade om ”La France à droite toute”, Frankrike helt till höger.
Och Frankrike är sannerligen ett land som befinner sig på högerkanten. Som egentligen bara besökt vänstersidan vid några få tillfällen; 1981 när det sannolikt handlade om att anhängare till sedermera presidenten Jacques Chirac föredrog att rösta på vänstermannen François Mitterrand hellre än dåvarande presidenten Valéry Giscard d´Estaing.
Idag röstar Frankrike för någonting nytt. Men det är ett identitetslöst land som går till val. Ett land som för knappt två år sedan valde att rösta nej till EU:s konstitution.
Det är ett land som dras med en stor statsskuld. Som franska ungdomar kommer att få handskas med under lång tid.
Men det är ett land med stora obekanta när det gäller kvällens valresultat. 1,8 miljoner nya väljare har anmält sig för att rösta.
I Frankrike är resultatet av presidentvalet 2002 ännu betydelsefullt. Då missade socialisternas kandidat Lionel Jospin andra valomgången och gav istället plats för extremhögerns Jean-Marie Le Pen.
Dagens val har betydande skillnader jämfört med 2002. För fem år sedan var vänstern oerhört splittad. I år har personligheter som Jean-Pierre Chevènement och Christine Taubira valt att ansluta sig till socialistpartiet.
För fem år sedan tog extremvänstern, tre trotskistiska grupper, kring 10 procent av rösterna. Idag kan man räkna med betydligt mindre uppslutning. Det trotskistiska charmtrollet, den 32-årige brevbäraren, Olivier Besancenot gör sannolikt bäst ifrån sig på yttersta vänsterkanten men lär knappast komma över 5 procent av rösterna.
Dessutom har högern denna gång en presidentkandidat utan komplex. Mycket kan sägas om Jacques Chirac men politiskt var han närmare center-vänstern än en äkta högerkandidat. Nicolas Sarkozy har inte samma bekymmer. Han tar över väljare från extremhögern som i Sarkozy ser en kandidat med möjligheter att vinna ett presidentval.
Vilket gör att den snart 79-årige Jean-Marie Le Pen kanske inte kommer att spela samma roll i detta val. Le Pen har visserligen talat om både Clemenceau och Adenauer som politiker som spelat betydande roller på ålderns dagar men det är ovisst om en Le Pen kan mäta sig med dem.
Den franska vänstern har aldrig legat så lågt sedan 1969 i opinionsmätningarna. Socialisternas kandidat Ségolène Royal har förvisso inte sämre siffror än vad Jospin hade 2002 eller 1995 och Mitterrand 1981. Men den samlade vänstern, trotskister, kommunister och gröna inkluderat, når inte upp till en siffra som gör det tänkbart att vänstern skulle vinna i en andra omgång.
Vad som gör ekvationen oberäknelig är att mittenkandidaten François Bayrou skjutit upp som ett skott i opinionsmätningarna. För fem år sedan fick han drygt 6 procent i presidentvalet. Denne en gång beskedlige kristdemokrat är nu plötsligt ett hot både mot vänstern och högerns Sarkozy.
Bayrou har uppenbarligen plockat hem sympatier, inte minst bland en del vänsterväljare. Vänstern är oroad av att en del på den kanten gärna skulle se en allians mellan socialister och Bayrous kristdemokratiska mittenparti UDF. Men någon allians á la Italia verkar svårt att tänka sig i dagens Frankrike.
Men vad som gör att detta val utspelas på högerkanten är att det mer och mer kommit att handla om brottslighet och våld. Kanske avgjordes valet på aftonen den 27 mars när Europas största järnvägsstation, Gare du Nord, under sex timmar var föremål för våldsamma upplopp. En ung tjuvåkare av kongolesiskt ursprung togs om hand på ett rätt bryskt sätt av säkerhetsstyrkorna i järnvägsstationens underjordiska utrymmen.
Det Frankrike som på söndagen går till val borde kanske handla om andra saker. Det finns en vilja till förändring av politiken i landet. Och det är kanske en orsak till att man som socialisternas kandidat ser en kvinna som Ségolène Royal. En ny generation är på väg att bryta sig fram i Frankrike. Och det kan handla om en klart uttalad högerman som Nicolas Sarkozy eller ett nytt namn på vänsterkanten som Royal. Eller varför inte en oväntad uppstickare som François Bayrou.
Några av mina bekanta i kvarteret klagar på ”L´immobilisme”, ett Frankrike som aldrig rör på sig över huvud taget.
Veckotidningen The Economist satsade redan i vintras sina aktier på en man som Nicolas Sarkozy. Han har talat om ”la rupture”, brottet med fransk politisk tradition. Därefter har han övergått till ”la ruptrure tranquille”, det lugna brottet. Och även marknadsliberaler tycks numera rätt tveksamma till Sarkozy som banerförare.
Frankrike är ett land som i många avseenden liknar den gamla svenska välfärdsstaten. Men som står inför grymma kostnader när det handlar om pensioner och trygghetssystemen.
Presidentkandidaterna står inför betydande beslut om hur landet ska styras i framtiden. Med förorternas hetta och frågan om hur landets ekonomiska framtid ska se ut. Med skuldsättning och frågan om hur arbetsmarknaden ska te sig.
”Frankrike vill förändras”, ”landet är trött på sina eliter”, skrev Laurent Joffrin i Libération igår. ”
Återstår att se vilken förändring fransmännen väljer.
