Redan när Rabab Amidane var 14 år slängdes hon ut från skolan för att hon inte kunde låta bli att driva med marockanernas dyrkan av sin kung. Att vara västsaharier innebär att alltid vara på sin vakt och att inte kunna säga det man tänker.

–Inte ens föräldrar i Västsahara berättar för sina barn vad de känner och tänker, för att skydda dem. Min generation vet inget annat än det här förtrycket.

Rabab Amidane bytte skola, fortsatte att studera och tillhör nu en ny grupp unga aktivister som kämpar för frihet och sitt folks rättigheter.

–I skolorna är det bara de marockanska sanningarna som gäller. På universitetet är du tvungen att säga att Västsahara tillhör Marocko när läraren till exempel har förhör i historia, berättar 23-åriga Rabab Amidane, inbjuden av Emmaus Stockholm som har en kampanj till stöd för Västsahara.

Ockupationen har varat sedan 1975, då spanjorerna lämnade Västsahara och Marocko struntade i ett FN-beslut om att invånarna själva skulle få rösta om sin framtid. Sedan dess har internationella sändebud kommit och gått, medan västsaharierna fått se sitt land bli mer och mer ”marockaniserat”. Staten lockar med bidrag och förmåner för marockaner som flyttar till Västsahara.

–Människor i Västsahara är frustrerade. Många organisationer kritiserar Marockos övergrepp men sedan händer inget. Ingen sätter verklig politisk press på Marocko, säger Rabab Amidane.

Hon har själv fått betala ett högt pris. Som student på universitetet i Marrakech var hon med och organiserade en protest för Västsahara 2007. Omkring hundra studenter deltog. Polisen omringade universitetet och stormade det på kvällen, i skydd av mörkret.

–De slog oss överallt, också i ansiktet. Min väninna Sulthana blödde från ena ögat men de fortsatte att slå henne. Hon förlorade synen på det ögat. Jag kunde inte gå på en vecka efter misshandeln.

Vid ett tidigare gripande hängde poliser upp henne i ena armen under en hel natt. Fler medlemmar i Rabab Amidanes familj har misshandlats, både hennes mamma och lillasyster. Minst tjugo gånger har polisen stormat hemmet och slagit sönder inredningen. Hennes yngre bror avtjänar ett femårigt fängelsestraff efter att han deltog i demonstrationer som hölls i Västsahara 2005. En äldre syster har förlorat sitt jobb.

–Det är så de gör för att stoppa oss. De anhöriga råkar illa ut och man har själv ingen framtid, berättar hon och på frågan om hon har möjlighet att studera vidare nu skakar hon på huvudet.

–Nej, inte nu längre. Jag har ju blivit känd internationellt och en profil för frihetskampen. Jag räknar med att jag alltid är över- vakad nu, och mina vänner blir utfrågade om de har kontakt med mig, säger Rabab Amidane som fick ta emot studentrörelsens fredspris i Norge i februari.

Är frihetskampen värt det?

–Jag är optimist. Jag är säker på att Västsahara blir fritt och att Marocko kommer att lämna vårt land. Därför fortsätter jag, svarar hon utan att tveka.

Men hon är rädd att tystnaden till slut kommer att få hennes folk att istället ta till vapen, som under frihetskampen på 80-talet.

–Det enda vi vill är att få rätten att rösta om vår framtid. Och att omvärlden ger oss sitt stöd.