Katedraltorget i gamla Havanna är upplyst av strålkastare. Enstaka brisar lättar den täta fukten kring de flera hundra samlade och för med sig rökelse från podiet vid kyrkans entré. Kardinal Tarcisio Bertone, påven Benedictus XVI:s närmaste man, önskar herrens frid och det smackar av hundratals kind­pussar bland publiken. För Clara är den här mässan mer betydelsefull än presidentvalet idag.

–Vi har väntat på det här sedan påven var här för tio år sedan. Valet är bara en lögn. Femtio år med samma man – vi får verkligen hoppas att det blir någon ny nu.

Claras vänner skrattar åt hennes hårda ord, men drar henne samtidigt med sig till nattvarden. Att uttala kritik mot regimen på offentlig plats kan vara farligt. Även om det är en gudstjänst.

Idag utser Kubas nationalförsamling landets nästa president. Det mesta pekar på att det blir Fidel Castros bror Raúl, 76, men fler alternativ finns.

Många räknar finansministern, och initiativtagaren till flera ekonomiska reformer, Carlos Lage Dávila som huvudkonkurrent. Men det kan även bli den 42 år unga utrikesministern Felipe Perez Roque eller nationalförsamlingens rutinerade president Ricardo Alarcón. Om inte annat ska vicepresident, överbefälhavare och möjligtvis även premiärminister utses.

En av de viktigaste posterna, ordförandeskapet för kommunistpartiet, behåller däremot ­Fidel Castro. Det är en av anledningarna till att få förväntar sig några större reformer den närmaste tiden. Ekonomin står högt på agendan för alla kandidaterna, mänskliga fri- och rättigheter prioriteras lägre. Men inte för alla.

I utkanten av Katedraltorget står en grupp vitklädda kvinnor och trängs med de andra åskådarna. ”Damas de blanco”, ­Damerna i vitt, är en grupp som på grund av sina harmlösa aktioner aldrig kunnat stoppas av regimen, men som vunnit mycket uppmärksamhet.

Varje söndag marscherar de till kyrkan i kläder som symboliserar oskulden hos sina makar, söner eller fäder, vilka fängslats för att ha motsatt sig regimen.

Efter påven Johannes Paulus II: s besök 1998 släpptes åttio ­politiska fångar. Julia Nuñez make sitter däremot fortfarande i fängelse.

– Jag hoppas att kardinalen också ska kunna påverka på något sätt, säger Julia Nuñez.

I en annan del av Havanna tar Oscar Espinosa Chepe emot i ett rum belamrat av böcker och papperstravar. Oscar är en av de politiska fångar som släppts på grund av vacklande hälsa. Regimen motsätter sig tortyr, men förhållandena i deras fängelser är undermåliga. Och det skulle vara dålig publicitet om någon av dem regimen kallar kontrarevolutionära skulle dö i fångenskap.

–Framförallt är det min lever det är fel på. Nu mår jag bättre, med hjälp av min expertdoktor, säger Oscar Espinosa och tar tag i sin fru Miriam Leiva, även hon medlem i Damas de blanco.

Oscar Espinosa var tidigare chefsekonom inom regimen. Då han besökte länder i Östeuropa blev han alltmer övertygad om behovet av att genomföra reformer på Kuba, men hans förslag vann aldrig gehör. 1992 bröt han med kommunistpartiet och började istället skriva artiklar med sina idéer för utländsk press.

–Vi trodde att vi skapade ett paradis, men istället skapade vi ett helvete. Idag importerar vi 84 procent av våra jordbruksprodukter, vilket är absurt. Och mycket av det kommer från USA.

Fidel Castros svar på den dåliga ekonomin har alltid varit att skylla på USA:s embargo. Ett smart drag, anser Oscar, som inte förstår sig på USA: s politik.

–Embargot stärker bara den kubanska nationalismen. Totalitära stater kan inte existera utan en fiende.

Oscar Espinosas kamp nu är för ett Kuba med lika rättigheter. Enligt honom är det inte en fråga om vänster eller höger. Raúl ­Castro kan mycket väl genomföra de ekonomiska reformer han pratat så mycket om, och det kan i sin tur leda till mer.

–Raúls tid som president har varit som att släppa anden ur flaskan, folk har börjat prata mer om förändring. För demokratirörelsen är presidentvalet en stor händelse.

Den revolutionära regimen har under långa perioder lyckats bidra till att hålla demokratirörelsen splittrad. Men sedan slutet av åttiotalet har de olika grupperingarna börjat gå ihop och det senaste årtiondet har sett flera uppmärksammade projekt.

Oswaldo Payá har legat bakom flera av dem. Nu ses han som ­oppositionens ledare och journalister hör av sig från hela världen för att höra vad Fidel Castros maktöverlämnande har för betydelse.

–Detta är inget jag vill prata om, det är ett sidotema, säger han. Tidigare handlade allt om Fidel Castro, nu handlar allt om Raúl. Det vi behöver prata om är det kubanska folket.

Oswaldo Payá gungar sakta i sin gungstol och låter meningarna mogna innan han formulerar dem. På väggen hänger ett inramat foto där han håller en valurna i papp på vilken det står ”Proyecto Varela”.

Varelaprojektet var en namninsamling han ledde för demokratiska lagändringar mellan 2000 och 2002. De medverkande lyckades samla ihop fler än de 10000 namn Kubas konstitution kräver för att få till stånd en folkomröstning.

Någon omröstning skedde aldrig, men rörelsen vann stor uppmärksamhet och Payá vann Sacharovpriset, som delas ut av EU-parlamentet till personer som försvarar åsiktsfriheten.

Året efter arresterades de 75 dissidenter som gav upphov till ­”Damas de blanco”, men av någon anledning klarade sig Oswaldo Payá. Han är däremot ständigt övervakad och känner hur trycket mot honom och hans familj har ökat den senaste veckan.

–Det är viktigt att Fidel Castro har stigit ned från makten, för han har haft total makt över vårt folk i 49 år. Men vi kan inte sätta vårt hopp till att hans efterföljare ska göra de ändringar vi behöver. Det kan endast ske genom civil mobilisering.

Den kampanj Oswaldo Payá nu är med och driver kallas ”Foro ­Cubano”, Kubanskt forum. Målet är att ena kubaner i en fredlig ­dialog.

–Våra största hinder är det ­totalitära styret, rädslan och misstron kubaner emellan och omvärldens ytliga syn på Kuba.

Men Oswaldo Payá talar hellre om sitt stora hopp.

–Vårt budskap är detsamma som påvens: var inte rädda. Men det är inte till några utomstående krafter kubanerna ska sätta sitt hopp. Det är till oss själva. Vi kan skapa vår egen historia.