För tillfället reser Anne Keala Kenney runt och visar sin nya dokumentärfilm Noho hewa – USA:s skamliga ockupation. I den finns inga lei-girlanger och det dansas ingen hula för turisterna, utan den skildrar ursprungsinvånarnas misär och den amerikanska försvarsmaktens hänsynslöshet.

–Innan amerikanerna gick i krig mot Irak och Afghanistan övade de sig hos oss genom att förstöra vår ”aina”, vårt land, vårt vatten, våra heliga platser, vår värld, säger Anne Keala Kenney.

Ungefär en femtedel av befolkningen, eller en kvarts miljon människor, räknas som ”native hawaiians” och det handlar såväl om deras rättigheter som andras som är födda på Hawaii. De viktigaste årtalen i sammanhanget är 1893 när drottning Liluokalani störtades och 1898 när USA annekterade ögruppen.

–Självständighetsrörelsen är i högsta grad seriös. Den grundades på 1980-talet men är inte monolitisk, utan kan indelas i flera grenar, säger Jonathan Kay Kamakaiwo’ole Osorio, som skojar att han kallas Jon rätt och slätt, men att man måste ha ett hawaiianskt namn i hans jobb, som professor vid Kamakakuokalani Center for Hawaiian Studies vid University of Hawaii.

Osorio sammanfattar de tre huvudriktningarna för självständighetsrörelsen så här:

• Ökat lokalt inflytande men öarna förblir en del av USA.

•Regelrätt självstyre enligt de definitioner som FN ställt upp.

•En radikalare strömning där man inte anser sig behöva FN eller något krusande för USA. Hawaii är konstitutionell monarki, vilket erkändes av amerikaner, britter och fransmän på 1840-talet, men står under långvarig ockupation av USA.

Självständighetsrörelsen bidrar till att stärka den hawaiianska identiteten, menar Osorio, med ett ökat intresse för kunskaper i språk, historia och traditioner.

–De uttrycker det inte alltid så själva, men jag skulle hävda att en majoritet av de hawaiianer som skaffar sig en utbildning idag gör det för att förbereda sig på att tjäna vår nation, säger Jon Osorio.

I centret hålls denna dag hålls ett seminarium om hawaiiansk hälsovård och i vimlet syns t-tröjor med slagord som ”The natives are getting restless”. På färder runt huvudön Oahu kan konstateras att delstatsflaggan – med röda, blå och vita ränder och med brittiska Union Jack i ena hörnet – är betydligt synligare än delstaters fanor normalt är.

Rent rättsligt pekar Osorio på att FN inplacerade Hawaii bland andra kolonialt kontrollerade territorier och att en folkomröstning som föregick delstatsförklaringen bara innehöll två frågor: delstat eller fortsatt status som territorium? 1993 utfärdade dåvarande presidenten Bill Clinton en ursäkt för övergreppen 100 år tidigare. 1999 kom ett utslag från en internationell medlingsdomstol i Haag där ”Kingdom of Hawaii” fick rätt mot USA, enligt Osorio, men USA var överhuvudtaget inte representerat.

Varje år lägger en av Hawaiis två senatorer, Daniel Akaka, fram ett förslag om att ursprungs- hawaiianer ska tillerkännas unge-fär samma rättigheter som ”Native Americans”, med andra ord indianer och inuiter, som har stort självbestämmande.

Hawaiifödde Barack Obama inte bara stöttar Akakaförslaget, utan fastslog i januari att han skulle underteckna det om han blir president. Så vi får se om Obama från den allra översta tinnen i den federala maktapparaten kommer att driva igenom en sådan reform. Kritiker menar nämligen att detta vore ett första steg mot självständighet och att det också kan innebära ökad rasdiskriminering.

– För oss handlar det mer än om bara ursprunget, utan om vår historia som Hawaiis första in-vånare och som nationsstat. Vi har ett mandat från vår kapuna (äldre) utöver vad Uncle Sam vill. Vi håller på att raderas ut av den amerikanska militären och turistindustrin, säger Anne Keala Kelly med hänvisning bland annat till uppdrivna fastighetspriser och de stora arealer försvarsmakten kontrollerar.