OKINAWA Murarna reser sig brant längs infarten till Okinawa institute of science and technology – OIST. Inspirationen från det medeltida Shuripalatset några mil söderut är slående men väl uppe på höjden liknar det mer en futuristiskt formad rymdstation mitt i regnskogen. Gångbroarna mellan byggnaderna hänger i höjd med trädtopparna och där under smyger utrotningshotade djur bland för oss obekanta växter.
Under andra världskriget var striderna på Okinawa bland de blodigaste. Nästan 70 år senare riktar Japans nya offensiv åter udden mot USA, men den här gången är målet fredligt: att bromsa kunskapsflykten och locka till sig världens skarpaste hjärnor. Sättet att nå dit är att rasera akademiska hierarkier och riva murarna mellan olika forskningsområden.
–Stora vetenskapliga framsteg sker i vår tid då minst fyra olika forskningsområden möts. Tanken med OIST är att hela tiden skapa sådana möten mellan världsledande forskare med stor handlingsfrihet, säger kommunikationschef Kaoru Natori.
Institutet är skapat från grunden utifrån de allra senaste rönen om hur man bäst främjar vetenskapliga landvinningar. Arkitekten Kenneth Kornberg är en världsauktoritet på området med en pappa som är Nobelpristagare. Färger och material har valts med yttersta omsorg för att skapa en behaglig miljö och kreativa impulser. Förutom många naturliga mötesplatser kan forskarna via stora fönster vila sina blickar vid en fantastisk utsikt över Östkinesiska sjön.
Hittills har Japan ett uruselt facit när det gäller att rekrytera utländska forskare. Med mindre än 3 procents internationella inslag vid landets universitet är man akterseglade av såväl Kina och Sydkorea som av Indien och Taiwan. En förklaring är att Japan inte erbjudit långsiktig ekonomisk trygghet för utländska forskare. En annan är ett hopplöst hierarkiskt akademiskt system hämtat från 1800-talets Preussen som gör att unga talanger fastnar som hjälpredor åt etablerade forskare. Samarbetet mellan forskning och industri hör till det minst utvecklade i industrivärlden. Japan har visserligen ett dussin läroanstalter på listan över världens största universitet, men alla underpresterar vad gäller akademiska resultat .
Anledning till att nationens hopp skulle hamna på denna osannolika och isolerade plats, 150 mil söder om Japans fastland, är det dubbla intresset av att göra en stor nationell forskningssatsning och behovet av regionalpolitiskt stöd till Okinawa då USA avvecklar sin stora marinbas på ön.
De första spadtagen togs 2005 och ända fram till förra året kraxade olyckskorparna om att det hela skulle bli ett fiasko trots att den japanska regeringen vräkte in yen. Hittills har bygget som bara är halvfärdigt gått på närmare 10 miljarder kronor.
Men de senaste två åren har kritiken tystnat. Under ledning av partikelfysikern Jonathan Dorfan som hämtats från Stanford-universitetet i USA har OIST inlett en global rekryteringskampanj som enligt Dorfan själv saknar motstycke. Målet är att bygga upp en stab med 2400 forskare inklusive doktorander. Av de 300 toppforskare som ska rekryteras är ett 50-tal nu på plats och över alltihop vakar en styrelse där fem Nobelpristagare ingår.
–Att be människor att komma hit är ingen bagatell. Om vi inte kan erbjuda långsiktighet så vore det självmord vad gäller rekryteringen, menar Jonathan Dorfan. Han menar att det också är viktigt för OIST att vinna anseende genom akademiska resultat och genom att spela en roll i en akademiska debatten. Att ha OIST i sitt cv ska imponera och ge en kick uppåt i karriären.
Läget på Okinawa har dess–utom visat sig vara en stor tillgång, både genom den unika miljön i tropiskt klimat, och genom det fördelaktigt stora avståndet från de akademiska maktstruktur–erna i Tokyo. Härifrån är det närmare till både Taipeh och Shanghai, och organisationen är helt platt.
Alla ledande forskare erbjuds fem års garanterade forskningsanslag och modern utrustning.
–I Sverige går anslagen år efter år till samma grupp etablerade forskare. När resurserna att fördela är små satsar man bara på den forskning som redan lyckats. Följden är att utvecklingen stannar upp, att morgondagens spetsforskning går förlorad och att unga forskare inte får chansen, säger Ulf Skoglund som själv är flerfaldigt prisbelönad professor i molekylär genetik.
–Här kan jag testa mina idéer med hjälp av det allra senaste elektronmikroskopet.
Ulf Skoglund var till för två år sedan verksam på Karolinska institutet och har samarbetat med såväl 2006 års Nobelpristagare i Kemi Roger Kornberg som med den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. På OIST har han fått ett eget hypermodernt laboratorium. Juvelen i kronan är ett Focused ion beam scanning electrone microscope. Det kostade 30 miljoner kronor och när man fryser ner organiskt material med flytande helium framträder för första gången detaljer på proteiner och genetiska arvsanlag som forskarna tidigare bara kunnat ana teoretiskt.
–Vi har bara hållit på några månader och resultaten är helt sensationella. Vi är nere på två nanometers upplösning. Vi ser proteinets sekundärstruktur och det vi brukar kalla för helixnivå. Resultaten är så fantastiska att jag inte vill tyda dem själv utan har skickat dem till en annan forskargrupp, säger Skoglund.
–Det här skulle jag aldrig fått uppleva i Sverige. När jag insåg det var beslutet att flytta hit enkelt, säger han.
