Man kan himla med ögonen över spanjorerna och italienarna, krumbukta sig, sucka, stöna och säga: ”ja se vilka bakåtsträvare, stolta, tjurskalliga!” En föreställning värd en statyett.
Man kan bli tårögd över språkdebatten i Bryssel. Tjänstemän som bekymras över översättnings- och tolkningskostnader, osmidig administration och skattebetalarnas pengar (men sällan sina egna höga löner), ser språket som något mekanisk-tekniskt, ett i bästa fall funktionellt, socialt kommunikationsmedel. Allt vore lättare och billigare om man slog fast engelskan som unionens lingua franca, säger de. Förvisso.
”Mitt fosterland är det portugisiska språket”. Fernando Pessoas berömda ord står inristade på en staty av författaren nära mitt hem, i kvarteret dit delar av den portugisiska diasporan drevs med arbetskraftsinvandringen på 1960- och 70-talen.
Jag nickar varje gång jag läser meningen. Jag är mitt språk, min identitet är min tankevärld och mina tankar kan jag bara klä i de ord som finns i mitt språk, med de konnotationer och associationer som just de orden tillåter. Mina åsikter och känslor kan inte tänkas eller förnimmas om de inte kan sägas. Och därför är svenskan mitt fosterland, för bara i språket hittar jag hela mig själv.
Jag kommer aldrig att göra anspråk på de svenska sjöarna, bergen och skogarna, för de var aldrig mina. Jag ska aldrig säga till en främling att hon inte får sitta på samma stycke svenska mark som jag, för det vore förmätet. Jag har mitt land bara på tungan, och är därför hemma ingenstans och precis var som helst.
Svenskan är det mest precisa, nyanserade, tänjbara, dramatiska, poetiska eller, när så behövs, lagtextsnustorra språket i just min föreställningsvärld.
Och varför skulle min föreställningsvärld vara mindre viktig i den europeiska debatten än en engelsmans? Varför får brittens tankar flöda fritt och med obruten stämma i en politisk debatt, medan mina måste filtreras genom finmaskiga, omusikaliska språknät?
Språken är också det charmiga med städer som Bryssel: medan fransmän och italienare slänger sig med metaforer fyllda av sol och vindruvor, har engelsmännen regnande katter och hundar, irländarna öl- och påvehistorier och svenskarna vargavintrar. Kan EU fördela metaforer geografisk-historiskt rättvist?
Jag beundrar i hemlighet Italien och Spanien för att de försvarar Dantes och Cervantes språk i EU.
Vem försvarar Strindbergs?
