I våras var författaren Sergio Ramírez i Haiti, där han följde med Läkare utan gränser (MSF) och skrev ett långt reportage i den spanska tidningen El País. Där beskriver han bland annat det stora slumområdet Cité Soleil (Solstaden), som ligger intill hamnen i Port-au-Prince, huvudstaden:

”Det som slår en, mer än själva misären, är hur människorna samlever med misären, hur naturligt de verkar leva bland sopbergen som vuxit månad efter månad, år efter år, och som ingen verkar ta hand om, strandängarna överfulla av avskräde, det dagliga livet intill de svarta vattendragen, den totala bristen på latriner, som gör det helt naturligt att göra sina behov i vattenpölar som tidvattnet sedan spolar bort.”

Så såg det ut där i fjol - och säkert också dagen före jordbävningen för en vecka sedan. Nu är det ännu värre i Port-au-Prince, en ruinstad med 2,5 miljoner invånare och döda som räknas i tiotusental. Redan innan katastrofen var det bara var annan haitier som hade tillgång till rent vatten. Och bara var tredje stadsbo använde toalett.

I Gävle sitter Sofia Billvik och väntar, redo att åka till Haiti så fort MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) eller MSF (Läkare utan gränser) kallar. Sofia är vatteningenjör, har jobbat på ett tillfälligt koleracenter i Zimbabwe och på ett krigsskadat sjukhus i Liberia, med vattenrening och sjukhusavfall.

Sofia har aldrig varit på Haiti och vet inte vilka uppgifter som väntar om hon skickas dit. Men det kan bli allt från vattenförsörjning av sjukhus eller installation av mobila vattenverk och matarledningar till tillfälliga latriner och avfallshantering.

– Det sanitära är nästan lika viktigt som vattenförsörjningen. Man måste snabbt få upp tillfälliga latriner, annars ökar risken för smittspridning och de vattenkällor som finns kan bli förorenade.

Samma sak med sopor och avfall, där flugor och råttor lätt frodas:

– Man gräver en stor grop och förklarar för folk att 'Ni ska slänga ert avfall här'. Att informera är en av de viktigaste uppgifterna man har.

Det betonar också Kerstin Jacobsen, som är hälsorådgivare på Röda Korset:

– Det är gott och väl att du får en dunk med rent vatten. Men sedan måste du också veta hur du ska skydda det vattnet; locket måste vara på, dunken eller hinken måste vara ren.

– Det är väldigt enkla budskap, men väl så viktiga, säger hon.

Röda Korsets kan nu leverera vatten till cirka 200 000 människor per dag och räknar med att kunna fördubbla detta under de närmaste dagarna. Man delar också ut vattenreningstabletter, hinkar och plastdunkar till de drabbade. (En hundralapp i gåva räcker till fyra dunkar).

Enligt rapporterna från Haiti verkar det finnas vattenkällor så det räcker: brunnar, bäckar, vattendrag, sjöar, delar av rörsystem. Men därifrån måste vattnet ut till tappställen nära de behövande; och då behövs det lastbilar med vattentank, och då behövs det drivmedel - som är svårt att få tag på i det kaos som råder.

– Bristen på bensin och diesel är en av de stora utmaningarna. Det gör det svårt att köra ut mat, vatten och mediciner till behövande, säger Nina Paulsen, katastrofsamordnare på Röda Korset.

Ett antal mobila vattenreningsverk har redan kommit till Haiti – inga från Sverige – men det är oklart hur många. De är inte större än att de kan köras på ett släp fram till vattentäkten. Där pumpar man upp vattnet, som renas i filter och kloreras innan det körs ut till de platser där människorna finns.

– Med dessa mobila reningsanläggningar kan man rena vatten som är riktigt smutsigt från början, säger Jacobsen.

I går skickade MSB, den svenska beredskapsmyndigheten, ett plan med 200 familjetält, hygienpaket och en kemikalie för vattenrening, 16 000 flaskor som räcker för att desinficera en miljon liter vatten.

– Det handlar om en vätska, klordioxid, som man använder för att rena vattnet på hushållsnivå. Detta används som en första lösning när folk inte har tillgång till rent vatten, förklarar Lars Jönsson på MSB.

I onsdags skrev Sergio Ramírez i El País igen – om när tv-teamen dragit vidare och de akuta hjälpinsatserna är över:

”Jordbävningen har bara lyft på det täckelse av glömska och ointresse som dolt Haitis sargade kropp och blottat såren från den senaste tragedin... All humanitär hjälp är tillfällig. Haiti kommer att förbli maktlöst, invalidiserat och ödelagt, utan minsta möjlighet att klara sig på egen hand.... Denna glömska är en ännu större tragedi”.