Hashem Azzeh bor med sin familj på en kulle i staden Hebron. På hans ägor finns oliv- och fruktträd, men dem har han inte längre tillgång till. Faktum är att Hashem Azzeh inte ens kan använda entrén till sin egen tomt. Han får gå uppför branten bakom huset och gå in bakvägen.

–Välkommen till Guantá- namo, säger han uppgivet.

Efter Osloavtalet för 18 år sedan delades Hebron upp i två zoner – en som palestinierna skulle ha hand om, en annan som Israel skulle sköta. I den israeliska delen finns bosättningar som skyddas av den israeliska armén. Därför måste man gå igenom en bevakad checkpoint för att komma in till det inhägnade området. Om man inte är israel förstås. Då kan man ta bilen eller bussen.

På toppen av kullen där Hashem Azzeh bor finns arkeologiska lämningar. Han har därför inte fått bygga där. Däremot gick det bra för de israeliska bosättare som flyttade dit 1994. De leds av partiledaren för högerextrema Judiska nationella fronten, Baruch Marzel. Han var tidigare talesperson för organisationen Kach, tills den förbjöds i Israel och USA och stämplades som en terrororganisation.

Nu kan Hashem Azzeh inte skörda oliverna på sina olivträd. Han och hans familj trakasseras. Hans fru har fått motta sparkar, hans treårige son fick sys med sju stygn efter att ha träffats av en sten. Men värst har en brorson råkat ut.

–De satte en sten i hans mun. Sedan slog de honom på kinderna så att tänderna krossades, säger Hashem Azzeh.

För några år sedan fick han rätt av en israelisk domstol att skörda oliverna från träden på kullen, men han kördes ändå bort av bosättarna. En polis på plats kunde inte stoppa dem.

–De israeliska poliserna är rädda för bosättarna.

Hashem Azzeh ger inte mycket för Osloavtalet och det är han inte ensam om.

–Vi har fortsatt förhandla medan israelerna tagit mer och mer land. Bosättarnas antal på Västbanken har dubblerats sedan 1993, säger tidigare AlJazeera-journalisten Nour Odeh.

Numera arbetar hon i Ramallah för den palestinska regeringen. Hon hjälper den med kommunikationen i samband med att ansökan om att bli FN:s 194:e medlemsstat lämnas in på fredag.

–Ockupationen kommer inte att ta slut, men om en överväldigande majoritet i FN:s generalförsamling röstar för att erkänna Palestina som en stat kommer det att förändra de legala och politiska spelreglerna, säger Nour Odeh.

Hon anser att botten är nådd. De växande bosättningarna och muren som Israel bygger för att separera israeler och palestinier gör livet allt svårare.

–Om vi väntar längre kommer det inte att finnas något att förhandla om. Under 18 år har de ockuperade förhandlat med ockupanterna, utan resultat. Slaven kan inte förhandla med sin herre, det är uppenbart.

I flyktinglägret al-Jalazon utanför Ramallah har tålamodet för länge sedan tagit slut. Lägret öppnades 1948 av FN-organet UNRWA för att hysa de pales- tinier som flydde från striderna i samband med Israels bildande. Sedan dess har det gått 63 år.

–Södra Sudan fick sin egen stat nyligen. Nu är det vår tur. Vi vill ha fred, men vi vill också ha vår rätt, säger Ayman Ramahi, som leder lägrets center för socialt arbete.

Platsen för lägret valdes för att där fanns gott om vatten, men sedan en israelisk bosättning byggts i närheten, lider de 12000 invånarna i lägret stor brist på vatten.

–Bosättarna har vatten 24 timmar om dygnet. Vi har vatten en gång i veckan i två timmar, berättar Ayman Ramahi. De stjäl vårt vatten.

Tiden för förhandlingar ser han som förbi, nu hoppas han på FN. Det gör även Khalil Asous, som också bor i lägret.

–Vi vill ha fred, vi kan komma överens med Israel. Men om vi förnekas en egen stat, om vi förnekas samma rätt som andra folk har, hur ska det kunna bli fred då?

Det är en fråga som även Xavier Abu Eid, förhandlare för PLO, ställer sig i östra Jerusalem.

Eid säger att bland det första en FN-erkänd palestinsk stat kommer att göra är att anta Genèvekonventionerna och Rom-stadgan, som är grunden för den internationella brott- måldomstolen i Haag.

Det kommer att förändra relationen mellan Israel och palestinierna i grunden.

–Jag tror att nästa gång vi förhandlar kommer det att vara annorlunda än tidigare, säger Eid.

Han upprörs över de inter- nationella påtryckningarna för att stoppa medlemsansökan om en palestinsk stat:

– I 20 år har det internatio- nella samfundet sagt att de vill se en tvåstatslösning. Nu är sanningens ögonblick.