Världens soptipp

Här och där finns hela högar med gammal elektronik. Detta är botten. Detta är det moderna och rena informationssamhällets absoluta motpol. Detta är smuts, gift och fattigdom.

Här livnär sig unga pojkar på att elda upp gamla datorer och kretskort för att på så sätt komma åt koppar som finns inne i prylarna. Koppar som kan säljas och ge lite pengar för att köpa mat och skolböcker.

Detta är Agbogbloshi, ett väldigt slumområde i Accra, Ghanas huvudstad i tropiska Västafrika. Här, långt från kontor och hem i väst, hamnar mängder av uttjänt elektronik från Europa och USA.

Enligt miljöorganisationerna Greenpeace och danska Danwatch håller Ghana och ytterligare några länder i Västafrika tillsammans med Kina på att förvandlas till regelrätta dumpningsplatser för uttjänt elektronik från Europa och USA.

Mike Anane har följt utvecklingen under flera år. Han är Ghanas mest väletablerade miljöjournalist och hävdar att landet håller på att svämma över av elektronikskrot från väst.

– Elektroniken kommer hit under förespegling att det är donationer eller för andrahandsmarknaden. Men tittar man närmare på innehållet så märker man att sakerna inte fungerar. De undersökningar som har gjorts pekar på att så mycket som 70-80 procent inte är användbart, säger han och fortsätter:

– Vi kan inte ta hand om allt. Vi har ingen återvinningsindustri i Ghana.

Röken är mörk och tjock. Lukten är obarmhärtig. Trots att vi befinner oss ett 50-tal meter från eldarna börjar jag hosta. Mellan eldarna rör sig små och unga pojkar. De bränner sladdar och kretskort. Några av dem tittar fundersamt på oss men de flesta låtsas som om vi inte existerar.

En av killarna tar mod till sig.

– Hej, viting! Vad gör du här?

Han heter Sylvester Awuni och är 13 år. Han säger att han eldar gamla grejer för att komma åt kopparen som finns där inne. Han är klädd i sandaler, shorts och en gammal fotbollströja från Milan. Kläderna är svarta av sot.

Sylvester berättar att han varje förmiddag kommer hit för att bränna elektronikskrot innan skolan börjar efter lunch. I tre år har han kommit, ända sedan han och hans syster flyttade till Accra och Agbogbloshi från norra Ghana. Pengarna han tjänar på att sälja koppar behöver han till mat och skolböcker.

– Fast, säger han, helst skulle jag vilja göra något annat för att få ihop lite pengar. Röken ger mig huvudvärk, hosta och utslag.

Jag frågar om han känner till vad som finns i elektroniken han bränner. Om han vet något om tungmetaller och andra miljögifter. Han rycker på axlarna. Men säger inget.

Under tiden strömmar fler unga killar till och nya eldar flammar upp.

Alla vi pratar med berättar samma historia. Fattigdomen har tvingat dem att flytta från landsbygden till stan, ofta utan sina föräldrar. För att försörja sig tvingas de köpa gammal elektronik av skrothandlare i slummen, elektronik som de bränner för att få ut koppar som de sedan kan sälja vidare. Alla klagar över samma besvär; trötthet, huvudvärk, hosta och utslag, tydliga tecken på förgiftning.

En av skrothandlarna, Zuberu Yakubu, sitter bekvämt tillbakalutad i en sliten karmstol vid ingången till en blå container. Bakom honom står flera hundra datorer i travar.

Han är klädd i nystruken skjorta och byxor med pressveck. Även här på botten finns det hierarkier och Zuberu Yakubu har tagit sig några steg upp i slummens egen statusordning.

På marken, i leran framför honom, sitter ett tiotal unga män och knackar sönder datorer med enkla verktyg, bara med en hammare eller en bit stål.

Zuberu Yakubu berättar att han köper datorer i hamnstaden Tema några mil utanför Accra och sedan säljer dem till männen framför honom eller till pojkarna borta vid eldarna. Han säger att affärerna går bra.

– Det kommer nytt skrot varje dag. Det blir bara mer och mer hela tiden.

Runt Zuberu Yakubus container ligger högar med krossade höljen till datorer och tv-apparater. Han berättar att det finns en efterfrågan på plasten, förutsatt att den är sönderslagen så den inte tar så stor plats att frakta. Att plasten är full med miljögiftiga flamskyddsmedel känner han inte till.

Men vem är det som tar in varorna i Ghana och vem är det som köper koppar och plast?

Zuberu Yakubus vill inte lämna ut namnen på dem han handlar med. Däremot säger han att det finns rykten som gör gällande att det i slutändan är kineser som köper koppar och plast till fabriker i Kina. Och att det lär finnas en man i Tema, Ghanas största hamnstad, som kallas klanledaren och som kontrollerar handeln med gammal elektronik.

Vi ber att få titta på datorerna som Zuberu Yakubus säljer just nu. De flesta kommer från Europa. Några är märkta för återvinning.

Mike Anane berättar att när han tidigare besökt Agbogbloshi har hittat datorer från den amerikanska miljöskyddsmyndigheten, som varit märkta för återvinning. Och att det inte är ovanligt att datorer, som egentligen skulle ha slutat sitt liv i Europas återvinningsindustri, hamnar i Ghana istället.

När danska miljöorganisationen Danwatch besökte Accra hittade de datorer från Stockholms läns landsting. Hur de hamnat i slummen i Accra är det ingen som vet.

Efter hand växer ett mönster fram. Nästan all elektronik i Agbogbloshi kommer från Europa eller USA. Den anländer till Ghana via hamnstaden Tema. Köpmän på plats säljer skrotet vidare och det hamnar i slummen i Accra. Här utvinner unga pojkar och män de värdefulla delarna under livsfarliga förhållanden. Koppar och plast säljer de sedan vidare. Mellanhänderna är många och förmodligen tjänar var och en liten slant på verksamheten.

Alla undersökningar av handeln pekar på att skrotet kommer till Ghana under falsk flagg, som donationer eller som varor för andrahandsmarknaden.

Hur den illegala hanteringen än fungerar är en sak säker – allt mer uttjänt och miljöfarlig elektronik hamnar i Ghana.

Redan i mitten av 1960-talet påpekade Gordon Moore, grundare av datakomponentsföretaget Intel, att datorernas kapacitet fördubblades vart annat år. Och att det skapade ett enormt förändringstryck inom dataindustrin som tvingade användarna att byta datorer med några få års mellanrum.

Det som på 1960-talet var hett stoff är i dag vardag för hundratals miljoner dataanvändare. Om datorer och mobiltelefoner ska kunna användas på ett effektivt sätt måste de bytas ut med jämna mellanrum. Sedan digitalteknikens stora genombrott gäller samma regel för kameror, tv-apparater och musikanläggningar.

Det finns beräkningar som visar att en modern dator har en maximal livslängd på fem år, en mobiltelefon bara två år. Tempot i den globala informationsteknologin skruvas upp. Elektronik omsätts allt snabbare. Sopberget växer.

William Abaidoos rum är mörkt och varmt. Väggarna är mossgröna, fönsterluckorna stängda och i taket vispar en fläkt lite förstrött i den tjocka luften. Byggnaden som rymmer Ghanas miljöskyddsmyndighet är inte en prioriterad statlig byggnad. Därför fungerar luftkonditioneringen inte riktigt som den ska.

William Abaidoos är informationsansvarig för myndigheten och nu lutar han sig fram över skrivbordet. Han säger att myndigheten har uppmärksammat problemet med elektronikavfall och att man planerar att ta tag i saken.

– Men innan politiker eller myndigheter kan göra något åt förhållandena måste problemet utredas ordentligt. Vi vet helt enkelt för lite, säger han och slår ihop händerna och lutar sig tillbaka i stolen igen.

– Det är affärsmännen vi måste komma åt. Vi måste ta reda på vem det är som tar hit skrotet, vem det är som tjänar pengar på hela den här handeln. Det är där vi måste sätta in våra krafter.

Och han fortsätter:

– Samtidigt måste man komma ihåg att handeln med gammal elektronik är en del av stora globala flöden av varor. De flödena har vi i Ghana svårt att kontrollera. Därför måste även det internationella samfundet uppmärksamma problemet.

Han säger att det förmodligen kommer att ta tid att komma åt handeln. Att det kan vara svårt för miljöskyddsmyndigheten att påverka makthavarna i Ghana.

– Vi har så många andra problem som pockar på uppmärksamhet.

Mattias Hagberg

Mattias Hagberg är journalist och författare. Detta är ett bearbetat utdrag ur reportageboken Skräp som kommer i pocket senare i vår.