- Det är inte fängelser, det är dödsläger, säger ordföranden för internationella PEN som har tröttnat på den svenska regeringens passivitet.

Tyst diplomati. Vid de här laget är de flesta svenskar bekanta med begreppet, mycket på grund av fallet Dawit Isaak. I tio års tid har Sveriges regering använt sig av den tysta diplomation för att försöka få den fängslade journalisten fri. Och visst finns det fall där informella samtal har varit en förutsättning för en lösning där ingen part tappar ansiktet. Men nu räcker det, menar John Ralston Saul, ordförande för internationella PEN.

- Min uppfattning är att vad den svenska regeringen än har gjort så har det inte varit tillräckligt. Vad som än görs bakom kulisserna är det tydligt att den eritreanska regeringen inte svarar på det. Varje dag som går är en dag då någon av våra vänner i de eritreanska fängelserna kan dö.

Det var den 23 september 2001 som Dawit Isaak sattes i fängelse i Eritrea utan att veta vad han var anklagad för. När hans bror Esayas kontaktade medier och svenska UD möttes han av beskedet att Dawit inte var svensk, trots att han haft svenskt medborgarskap sedan 1992. I SR:s ”Studio ett” berättar Esayas Isaak om hur journalister lade på luren i örat på honom när han ringde.

Sju månader tog det för svensk press att fatta pennan. I april 2002 skrev Aftonbladet att en svensk journalist fängslats i Eritrea. Det skulle dröja ytterligare ett antal månader innan UD engagerade sig i fallet.

- Hade man reagerat på en gång tror jag att situationen hade varit en annan. Då kanske han hade varit fri i dag, säger Leif Öbrink som startade stödföreningen Free Dawit år 2004.

- Till en början trodde vi att UD och svenska medier skulle ställa sig upp som en man och försvara Dawit. När vi märkte att det inte gjordes så bildade vi stödföreningen.

TT Spektra: Varför tror du att det dröjde så länge innan någon reagerade?

- Han heter Dawit Isaak och har dubbelt medborgarskap. Jag tror att det är så enkelt.

Sedan fem år tillbaka har situationen förändrats. Både medier och privatpersoner i Sverige har börjat engagera sig i fallet Dawit Isaak. Fler och fler sluter upp bakom den kritik som riktats mot regeringens icke-agerande. I samband med tioårsdagen av Dawit Isaaks gripande anordnar bokmässan i Göteborg en stor manifestation för hans sak. Bland deltagarna finns tunga namn som de två Nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Herta Müller.

Ytterligare en som tar kulturen till hjälp för att höja sin röst för Dawit Isaak är poeten Aase Berg. Lagom till bokmässan har hon skrivit dikten ”Makthastigheten”.

- Jag har försökt rikta in mig på den mänskliga aspekten av det hela. Dikten handlar om var gränsen går mellan människa och djur. Hur man behandlar varandra och när människor börjar behandla varandra som djur, förklarar hon.

Liksom majoriteten av den svenska opinionen tycker Aase Berg att regeringen har varit alldeles för passiv. Hon har valt kulturen för att visa sin ståndpunkt.

- Det är så oerhört svårt att komma längre argumentationsmässigt. Det hjälper inte vad man än säger, det händer ju ingenting. Poesin borrar sig in och rotar i samhällets omedvetna. Det tar längre tid men den verkar på djupet.

Vid manifestationen närvarar även John Ralston Saul. Han understryker svårigheterna i att kommunicera med en regering som, liksom Eritreas, helt och hållet ignorerar all typ av kritik.

- Vi är i ett läge där inga möten med den eritreanska regeringen ska äga rum utan att den här frågan är det första som tas upp. Det här gäller EU så väl som FN, regeringar, företag, hjälporganisationer och den Afrikanska unionen. Alla har ett ansvar, även den enskilda människan.

Risken för att offentliga påtryckningar ska provocera den eritreanska regeringen är inte längre ett argument för tystnad, menar John Ralston Saul.

- Allt annat har testats och hälften av dem som fängslats är redan döda. Om människor sitter i fängelse har du en del tid för att jobba för att få ut dem. I det här fallet handlar det om dödsläger så den tiden finns inte.