NEW YORK. Det är maten som kommer att döda mig. Varken terrorister, droger eller nattklättring på brandstegar kommer göra att jag ser slutet i förtid. Illusionen om min ålderdom där jag vandrar runt som en värdigt gråhårig yoga-dam och talar sex språk är direkt hotad av små kex i plastpåsar.
”Den innehåller väl inte glukossirap?” Jag hade redan druckit ungefär en liter läsk när min väninna slog sig ner vid lunchbordet och började förhöra servitören. Det är ett kraftfullt konstgjort sötningsmedel som utvinns ur majs. Som är billigt och det ökar risken för diabetes och hjärtinfarkt. Det gör dessutom att man blir tjock om magen, fick jag veta. Jag är ingen stor konsument av glukossirap heller, försäkrade jag.
När jag senare samma dag rev igenom kökshyllorna insåg jag att mitt huvudsakliga näringsintag tycktes bestå av just det, eftersom vartenda kex och liten burk hade glukossirap i innehållsförteckningen.
En del saker har man bara missat i livet. Jag kan fortfarande ingenting om vin, jag har en dimmig uppfattning om samtidskonsten, och min dansstil består fortfarande till stor del av att hoppa upp och ner. Nu har jag tydligen missat det här med glukossirap också, som någon finurlig amerikan började stoppa i allt med medan jag låg och sov.
Just glukossirap verkar dock inte leda till en omedelbar död. Men de flesta av mina New York-vänner har slutat att äta kött och dricka mjölk också. Kötthanteringen är för äcklig och mjölken är full av hormoner. När det är marknadsdag på Union Square står de där med näsan i en hög med jordiga sockerärtor. Jag vet inte riktigt om jag ska ge mig hän och bli en matdetektiv jag också, eller om jag ska försöka utveckla någon annan del av tillvaron. Jag vet inte vad som är värst – matsnusket eller matdetektiverna. Den amerikanska mat- och jordbruksindustrin har mångdubbelt bättre resurser än små ledsna federala kontrollmyndigheter här. Det har lett till att de som har råd och tid ägnar ganska mycket energi och eftertanke åt vad de ska stoppa i sig.
Denna narcissism kan göra mig lite vansinnig, men samtidigt börjar Bullerby-argumentet kännas gammalt – att förr i tiden åt man minsann allt och överlevde ändå. Men Bullerbyn är långt härifrån. (Dessutom verkade ju alla hamna på fattighuset när de blev gamla, och där fanns det ingen mat överhuvudtaget.)
Presidenten utfärdade en rapport för några månader sedan om hur en av fem amerikaner kommer att dö av cancer och vad man ska göra för att undvika att bli en av dem. Att inte dricka ofiltrerat kranvatten eller använda plastkartonger är två av rekommendationerna. Där konstateras också att man inte har en aning om effekterna av de flesta av hundratals olika kemikalier som amerikaner möter varje dag i sin mat och omgivning. Det är lite som att vi alla lever på 60-talet och kedjeröker hela dagarna utan att begripa vad som händer sen. Skillnaden är att det råder ingen brist på information. Istället står valet mellan att bli matdetektiv och att bara fortsätta tugga och se vad som händer.
