Mohamed Faydi är polis men han har ingen uniform att ta på. Runt om i Benghazi syns de sotiga spåren av polisstationer som brändes ned när invånarna inledde sin 17-februarirevolution mot diktatorn Muammar Gaddafi. Polisstationerna sågs som symboler för diktaturen.
Men Mohamed Faydi stöder revolutionen. Hans bror Wael, 31, hör till de många unga rebeller som är spårlöst försvunna under kampen för att försvara civila i städer som Ras Lanuf, Brega och Ajdabiya. Mohamed klistrar upp affischer efter sin försvunne bror i hopp om att någon ska ha sett honom. I bästa fall befinner sig Wael bland de oppositionsstyrkor som har lyckats ta sig in till Misrata för att skydda invånarna där. I värsta fall är han kidnappad eller död.
Diktatorn sitter kvar i Tripoli men hans system har kollapsat. I Libyens näst största stad Benghazi sitter den provisoriska utbrytarregering, Nationella rådet, som erkänts av Frankrike, Qatar och Italien som Libyens legala regering. Även om stödet för detta råd är massivt finns det ett säkerhetsvakuum. Gaddafi har infiltratörer kvar i staden. Och här finns kriminella.
När polismännen inte längre har uniformer kvar kan invånarna i östra Libyen inte längre se vem som är polis. Mohamed Faydi har själv köpt ett par svarta byxor på marknaden. Och kring fronten längre västerut kan det i vissa lägen vara svårt att veta om det är rebellstyrkor som närmar sig eller om det är Gaddafisoldater som av taktiska skäl dyker upp i privatbilar och civila kläder.
25000 automatvapen är i omlopp sedan rebellerna stormat Gaddafis militärbaser i östra Libyen. Alla vapen är inte i demokratikämpars händer. Somliga kan kriminella eller Gaddafitrogna ha kommit över. Under fredagsbönen i Benghazi betonade imamen inför tiotusentals bedjande att det är av Gud förbjudet (haram) att sälja vapen vidare.
Det osäkra säkerhetsläget gör att skolor och universitet ännu håller stängt.
Men i Benghazi fungerar Nationella rådet som embryot till en ny statsförvaltning. Rådet leds av Mustafa Abduljalil som var justitieminister under Gaddafi. Han är ”en ren man” säger libyer överlag som vi träffar. Nationella rådet leds i praktiken av dess vice ordförande, advokaten Abd al-Hafez Ghoga, som är respekterad i breda led.
Benghazi är en stad som välkomnar utländska besökare. Många kommer fram för att ta kontakt med oss när de anar att vi är utländska journalister. Under en demonstration träffar vi trebarnsmamman Fatme Majdoub. Hon var åtta år när Gaddafi tog makten.
– Gaddafi har förstört mitt liv, och nu vill jag inte att han ska förstöra mina barns liv också, säger Fatme Majdoub och bjuder oss till sitt hem.
Men först vill hon att vi ska träffa hennes grannar, ett gammalt par som har en son i det ökända Bouslimfängelset utanför Tripoli, där över 1 200 fångar massakrerades 1996. Det gamla paret, Rabha Muftah och maken Faraj Mrajha, är så fattiga att de inte haft råd att ta flyget till Tripoli för att besöka sonen Faraj i fängelset, ett besök som varar mellan 45 minuter och två timmar. I stället tvingas de göra en mödosam bilresa som tar två dagar i vardera riktningen. Faraj har inte gjort något ont, säger de.
– Han greps utan anledning när han var i moskén och dömdes till fem års fängelse.
Deras granne Fatme Majdoub förbannar rättsrötan under Gaddafi. Själv blev hon avstängd från sina medicinstudier av politiska skäl. Hennes bror, som aldrig böjt sig för överheten, åkte in i fängelse tre–fyra gånger om året under Gaddafi.
– Vi har inte haft ett riktigt liv här. Ingen vettig utbildning. Det Gaddafi gjort mot oss är ofattbart. Han kallar oss för al-Qaida, kriminella, råttor. Men vi vill leva i fred och frihet. Se dig runt omkring på gatorna. Titta hur fattigt det är i denna oljestad. Gaddafi säger att Nato är här för oljans skull. Men vad har vi libyer sett av oljepengarna under 42 år med Gaddafi? I stället har vi gator utan asfalt, urusel sjukvård, massarbetslöshet, utbrister Fatme Majdoub som har uppfostrat sina barn i en motståndsanda, att aldrig ta Gaddafi för given.
– Tro mig, vi kunde inte sova på nätterna innan Nato började bomba Gaddafis krigsapparat. Det var en mardröm att höra hans stridsflygplan över Benghazi. Men nu känner jag mig trygg. Nu känns Storbritannien och Frankrike som en far för oss.









