Den unga Violette Mulhim Shawel ser inte längre en framtid i Irak. Ännu har hon inte har fått möjlighet att gå i exil. Men om den bara fanns, skulle hon inte tveka. Hon är interflykting från Bagdad och har tagit sin tillflykt till Arbil, irakiska Kurdistans huvudstad. Hon bor i ett hus som hennes familj delar med andra som flytt från en omöjlig tillvaro.

I de centrala delarna av det självstyrande Kurdistan är livet relativt sett tryggare än vad det var i Violette Mulhim Shawels kvarter i Bagdad, som hon lämnade för ett år sedan.

Hennes familj är splittrad: i Arbil har hon sin pappa, lillebror och ytterligare två familjemedlemmar. I Bagdad bor hennes mamma och storebror kvar.

– De är där för att få ut skadestånd efter min syster Vivianne. Hon vad 23 år när en bilbomb tog hennes liv för ett år och fem månader sedan, säger Violette. På den kala väggen hänger ett porträtt av systern – Vi har papper på att Vivianne arbetade som tolk åt en amerikansk organisation när hon dog. Vi vill flytta till USA.

Den unga tolken hamnade i en dödsfälla riktad mot USA:s närvaro i Bagdad. Hon satt i en pansarbil, en Humwee, som blev beskjuten av en prickskytt.

– Prickskytten fick bilen att vända. Och när den gjort det sprängdes den av en bomb, säger Violette.

På frågan om livet var säkrare för hennes familj under Saddam Husseins tid svarar hon kort:

– Vi har aldrig haft ett bra liv.

Violette Mulhim Shawels familj är assyriska kristna. Deras rötter sträcker sig många tusen år tillbaka i Mesopotamien, tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris. Men efter Saddamregimens fall har utvandringen av assyrier och andra irakiska kristna varit stor. Sprängningar av kyrkor har påskyndat flykten. I Damaskus, Beirut och Södertälje kan man möta spillrorna av dessa urgamla kulturer. De flesta assyrier vi träffar i Irak skulle inte tveka en sekund att lämna Irak, bara de blev mottagna någonstans.

En kvinna som inte vill framträda med sitt rätta namn - vi kan kalla henna Maghdaleta - talar om en ”fanatism” riktad mot irakier som inte talar kurdiska.

– Kurdiska är jättesvårt att lära sig, klagar hon.

Maghdaletas man kidnappades den dag han skulle fly från Bagdad till vad han trodde skulle bli ett tryggare liv i Dohuk i irakiska Kurdistan.

– De grep honom på ett rastställe mellan Tikrit och Mosul. Där var fullt av folk, men de maskerade männen tog bara min man och två andra kristna, säger Maghdaleta som inte har fått ett livstecken av sin man sedan dess.

Området kring Mosul hör till de farligaste. Vi blir skarpt avrådda från att åka dit trots att det ligger nära Arbil. Och vår kurdiske chaufför vägrar, trots våra övertalningsförsök, att köra till det omstridda Kirkuk. En bit söderut, i den sunnitiska Anbarprovinsen, har sunniarabiska stamledare (många är före detta Baathpartister) börjat samarbeta mot amerikanerna. Det har tvingat al-Qaida-liknande grupper på flykt eller under jorden. Irakier på ledande nivåer säger med bestämdhet att al-Qaida inte har någon framtid i detta land.

- al-Qaidas ideologi är inte förenlig med det irakiska folkets syn på ekonomi, sociala frågor eller på religion, säger Mustafa Noshirwan, tidigare andreman från det kurdiska maktpartiet PUK.

Även om han är övertygad om att det endast var möjligt att få bort Saddam Hussein med USA:s hjälp så har han en krass syn på amerikanernas intressen i Irak.

– De har samlat alla världens terroristgrupper i Irak och gjort detta land till sin främsta frontlinje i kriget mot terrorismen. Men USA är också här för att stanna och det beror på oljan. Det finns inget alternativ till den och denna region vilar på en ocean av olja. Men mänskliga rättigheter var inte USA:s prioritet här.

I sanningens namn ska sägas att alla motsättningar i Irak inte går efter etniska eller religiösa linjer. Många irakier klagar på att de etnisk-religiösa stämplarna har tvingats på dem.

Ett ljus i mörkret är att många familjer försöker hjälpa varandra ur en förfälig situation, betonar en irakiska från Bagdad.

– Det händer att sunnimuslimska familjer, som har tvingats bort av shiitisk milis från vissa stadsdelar i Bagdad, byter hus med shiamuslimska familjer som har tvingats bort av sunnitiska grupper från andra stadsdelar, säger hon.

Sådana mänskliga kontakter över alla etnisk-religiösa gränser blir vi dagligen påminda om. En kurd från Bagdad, Soulaf, räddades ur kidnapparnas garn av en shiitisk arbetskamrat.

När man lyssnar på irakiernas berättelser om kidnappningar, stölder och husockupationer framträder bilden av att det som oftast rubriceras som terrorism (vilket implicerar en politisk ideologi bakom våldet) till stor del handlar om ren maffiaverksamhet, grov kriminalitet - och precis som under krigen på Balkan blir resultatet etnisk rensning.

– Det blev inte bättre efter Saddams fall. Vi har gått från ett helvete till ett annat, säger Samir, en irakier från Bagdad vars gamla pappa blev kidnappad och bestulen på familjeguldet när han skulle fly till säkrare ort.

– Min pappa var gammal. Han hade käpp. Kidnapparna ville ha 100 000 dollar i lösesumma för att lämna över pappa levande. Sen sa de till min gamla mamma på telefon: ”Om du ger oss 10 000 dollar så får du tillbaka hans lik. Men kom ensam”, berättar den medelålders Samir.

Sådana hårresande berättelser - det är inte den enda vi får höra - ger bilden av en gigantisk, kriminell omfördelning av förmögenheter i maktkampens Irak.

Min irakiska väninna, som flytt till Arbil från Bagdad, säger att hon, som kvinna, hellre dör av en självmordsbombare än hamnar i kidnapparnas klor.

De kriminella gängen kan på sikt bli Irakkrigets materiella vinnare när stöldgodset har tvättats till vita pengar. Få av de skyldiga kommer att ställas inför rätta ens om de skulle bli identifierade. Hur många i Irak vågar vittna emot samvetslösa banditer eller polisanmäla dem? Många av de krafter som är mest fientliga till USA kan bli långsiktiga vinnare - politiskt eller ekonomiskt. Det är en av Irakkrigets paradoxer. Den islamiska republiken Iran har stärkt sitt inflytande efter Saddams fall. Sunniaraber i Irak framhåller oroat att shiiterna i Mellanöstern lever i de områden där oljan finns: i Saudiarabiens Östra provins, i Bahrain där shiiterna utgör en majoritet av befolkningen, och i Kuwait där de utgör en femtedel. Många av de irakier som trodde att Saddamregimens fall skulle föra något gott med sig eller som tog jobb i amerikansk tjänst - som tolken Vivianne - har blivit de stora förlorarna.

Men visst finns det även moraliska segrare fem år efter Saddams fall. De drygt fyra miljoner kurderna i norr, som drabbats av Saddamregimens folkmordskampanj, är nu herrar i eget hus i sin del av det nya federala Irak. Men kurderna oroar sig för grannländerna och för USA:s nära band till Turkiet. På gatorna i Suleimania och Arbil i Kurdistan märks inte längre någon entusiasm för amerikanerna. För fyra år sedan, när jag var här en första gång, var det annorlunda.

En ung kurdisk journalist i Suleimania säger:

– Ingen köper längre amerikanska flaggor eller bilder av Bush. För några år sedan gjorde många det. Folk har plockat bort Bushbilderna.

Chefredaktören för den kurdiska tidningen Hawlati, Abed Aref, är en desillusionerad kurdnationalist.

– År 2003 tyckte folk här att USA var bra för oss kurder. Då såg vi USA som befriare, men nu har vi insett att amerikanerna kom till Irak för egna syften, för oljans skull. Vi har insett att vi måste bli våra egna befriare.

Nu handlar inte Irak fem år efter Saddamregimens fall bara om storpolitik utan lika mycket om kampen för att få vardagen att fungera. Vardagens livspussel är svårt att lägga här. I Kurdistan leder bristen på klassrum till att skolbarnen får gå i tre olika skift. På schemat står endast basämnen. Samhällskunskap, bild och idrott saknas på schemat, klagar föräldrar som önskar sina barn en bättre utbildning. I butikerna över Irak som helhet finns nästan bara importvaror - med dadlar från Basra och flaskvatten från Kurdistans berg som undantag. Hemma hos irakiska vänner ligger äpplen från USA och bananer från Ecuador i fruktkorgen. Värdfolket ursäktar sig; inhemska bananer är så mycket godare.

– Mycket av den inhemska produktionen slogs sönder redan under FN-sanktionerna. Under olja-mot-mat-programmet började Irak importera varor som tidigare producerats här, kommenterar en politiskt ansvarig.

Statlig el distribueras bara en timme per dygn, i övrigt brummar generatorer hemma hos folk. Eller också säljer små primitiva, privata kraftbolag el till det närmsta grannskapet. Den sönderslagna infrastrukturen i kombination med byråkratin och korruptionen får investerarna att dra öronen åt sig. Som en reaktion på missförhållandena breder en sträng islamtolkning ut sig, vilket präglar Irak från norr till söder, om än i olika grad. I Basra i söder mördas kvinnor för att de har makeup. Så är det inte i Kurdistan. Men på vårt medelklasshotell i Suleimania finns varken öl eller vin på listan över drycker. Viskande kan man beställa en öl. Då kommer kyparen smygande tillbaka efter 20 minuter med en flaska öl som importerats från Turkiet.

I Kurdistan finns inga biografer. Här klarar sig Irans huvudstad Teheran bättre i jämförelse. Det finns ett badhus i Arbil, men dit går nästan bara män och pojkar, sällan familjer, klagar en kvinnlig politiker. Ensamma kvinnor på baden är otänkbart i denna skam- och hederskultur.

När vi ska gå på restaurang med vänner i Arbil kliver vi in i en lokal som är så mörklagd att det är svårt att se maten på tallriken. Bristen på el är inte hela förklaringen till skumrasket. I lokalen, där man kan beställa whisky och vin till bordet, vill inte gästerna ta risken att bli smygfotograferade när de sitter till bords med något starkt i glasen. Sådana bilder kan användas mot dem.

Men visst finns det människor som tycker att deras liv har blivit bättre efter Saddams fall. I den lilla kurdiska bergsbyn Kondi Daoud (Davids by), där det vandrar kalkoner, gäss och höns mellan lerhusen, blir vi bjudna på starkt och upplivande te hos fyrabarnsmamman Nasrin Ismail.

– Vårt liv är bättre nu. Under Saddams tid tvingades våra söner in i armén i långa krig. Nu har vi större frihet, säger hon.

Nasrin Ismail sätter vaggan i gungning så att hennes minsting inte ska bli skrämd av oss främlingar. De tjocka väggarna i hennes lerhus står emot kylan bra på vintern och ger svalka på sommaren. Nasrin Ismail är analfabet och hennes man är herde men deras stora barn går i skolan. Och på terrassen har familjen en satellitantenn. Men ekonomin är osäker.

– Förr ägde vi mark, men den har den kurdiska regionregeringen tagit. De sa att de behövde marken för ett vattenprojekt. Vi har inte fått någon kompensation för vår förlorade jord. Vi har blivit tilldelade en annan jordlott. Men vi har ingen har papper på att den tillhör oss.

I Irak under Saddam Hussein spilldes pengar, mannaår och mänsklig energi bort i de långa krigen mot Iran, Kuwait och USA. FN-sanktionerna urholkade mycket av infrastrukturen. Det som ännu fungerade vid USA:s inmarsch 2003 har i hög grad förstörts sedan dess, på grund av sabotage, stölder, brist på reservdelar, bränsle och yrkeskunnig personal. Även nu går ofantliga resurser till säkerhetsapparaten. På landsvägarna

avlöser vägspärrarna varandra. Men även om de kurdiska soldaterna, peshmerga, har en stursk attityd är deras passkontroller inte särskilt effektiva. När de bläddrar i min reskamrats pass fastnar de nästan alltid vid hans blaffiga bildförsedda visum från Malaysia, men hittar inte till sidan med hans personinformation. En datoriserad id-kontroll ser vi endast vid flygplatsen i Arbil, där systemet är USA-influerat.

Utmaningarna i Irak är så mycket mer än bara säkerheten. Misslyckas Irak med sin återuppbyggnad - att få elen att fungera, att få i gång skolor och inhemsk produktion, att locka till sig investeringar, att ordna hem och arbeten åt de bortdrivna - är risken stor för att islamistiska extremister kommer att bita sig fast och att patriarkala strukturer stärks.