–Det värsta var att se på när han sköt ihjäl våra vänner, säger Tobias Tokle Sørstad, 16.

Han och bäste vännen Stian Johansen var bland de sista som fördes i trygghet av den tyske camparen Marcel Gleffe. Med fara för sitt eget liv styrde Gleffe ut mot infernot på Utøya. Sex, sju vändor hann han med.

Nu hyllas Marcel Gleffe av de överlevande.

–Vi hade nog någon minut eller två. Annars hade vi drunknat. Du räddade mitt liv sade jag när vi kom i land. Men Marcel var redan på väg ut igen, säger Tobias Tokle Sørstad.

Han hoppas att de ska få träffa varandra igen när tiden är redo.

Hemma hos Tobias Tokle Sørstads familj i Mosjøen började mardrömmen när sonen ringde hem någon gång runt 17.30. Då sprang han genom skogen ner mot stranden tillsammans med ett 20-tal andra ungdomar, en av dem bästisen Stian Johansen.

”Det är en polis i uniform som skjuter”, sade Tobias. Sedan bröts samtalet.

Han och vännerna befann sig inomhus när skottlossningen började. När de genom fönstret såg Anders Behring Breivik döda en flicka valde gruppen att fly.

Nere vid stranden försökte de gömma sig. De stängde av sina mobiltelefoner, men några av ungdomarna skrek i panik. Tobias försökte dämpa kamraterna, av rädsla för att de annars skulle upptäckas.

–Utåt var jag lugn. Men innerst inne tvivlade jag på att vi skulle klara oss, säger han.

Vattnet är kallt. Stian Johansen är rädd för att simma efter att han som barn var nära att drunkna. Tobias Tokle Sørstad vet att det är längre till land än det ser ut.

Plötsligt blir skottlossningen starkare. Alla i gruppen vadar ut i vattnet och börja simma. Alla utom två som är frusna av panik.

–Jag såg hur Anders Behring Breivik avlossade skott intill dem, som för att skrämmas. Sedan sköt han dem. De bilderna kommer tillbaka om och om igen, säger Tobias Tokle Sørstad.

Han och bäste vännen simmar för sina liv. De är nästan halvvägs över men orkar inte längre. De ser båten komma och vända.

Då får de ett tecken från Marcel Gleffe. Han har sett dem. Några minuter senare landar de vid bryggan i Utvika, och säkerheten – eller?

–Två svartklädda polismän fanns där. Då ville jag plötsligt ut på sjön igen. Jag kände mig inte trygg förrän jag satt på planet hem, säger Stian Johansen.

Veckan som gått har varit oändligt lång för de inblandade. Bland dem som plötsligt befann sig i händelsernas centrum var grannar och gäster på campingen på Utvika. Det var de som hastigt skapade den livsnödvändiga infrastrukturen för de chockade, skadade och frusna ungdomarna. Både polis och ambulans hade fått order att vänta flera kilometer bort, nära hotellet Sundvollen.

–Jag förstår fortfarande inte varför. Där är det flera kilometer ut till Utøya, härifrån bara några hundra meter. Det måste ha berott på bristande lokalkännedom, säger Utvikas ägare Brede Johbraaten.

Hans hus ligger närmast vattnet, där lekande barn nu fortsätter sitt semesterfirande bland de vissnande blommorna. De senaste dagarna har en strid ström av drabbade, anhöriga och berörda anlänt hit för att skapa sig en egen bild av platsen. Ute i viken arbetar polisen, men den mest intensiva fasen är nu avslutad.

För en vecka sedan var platsen ett inferno. De första ungdomarna tog Brede Johbraaten själv hand om hemma i köket, lät dem duscha för att de skulle få upp värmen. Snart stod det klart att kapaciteten inte var tillräcklig.

–Vi hade nog 150 till 200 personer härinne i kaféet den kvällen, säger Bredes dotter Anita Johbraaten.

Hon hade hört om explosionen i Oslo av en kompis och satte på teven. Sedan fortsatte hon med sitt arbete och hörde aldrig skotten. Det var först när hon gick ned för att byta toalettpapper på campingens toalett som hon började inse vad som höll på att ske.

–Plötsligt kommer polisens insatsstyrka med skarpladdade vapen och undrar var Utøya ligger.

Anita Johbraaten och de andra började arbeta för högtryck. I avsaknad av poliser och ambulans körde de upp alla som anlände till fiket, skaffade fram filtar och mat. Senare under kvällen fördes ungdomarna vidare till Sundvollens hotell.

–Allt var overkligt, det är det fortfarande. Jag kommer nog aldrig att förstå vad som hänt.

Scenerna beskriver hon som surrealistiska. Så fort någon ny person anlände till säkerheten möttes det med glädje och lättnat. Flera syskonpar hade skilts åt i panik. Några av dem återfann varandra här.

–Men inte alla, säger Anita Johbraaten.

Den natten somnade hon som en stock. Nu har det blivit svårare. På nätterna blir ljuden tydligare. Hon ligger och lyssnar.

–Man blir helt förvirrad, dagarna flyter ihop och man glömmer saker.

Nere vid stranden står Tobias Tokle Sørstads mamma Cathrine. Under det andra samtalet hon fick den kvällen berättade sonen att han skulle simma över, men inte visste om han skulle klara sig. En halvtimme senare ringde Tobias och berättade att han var i säkerhet.

–Jag kan inte sluta tänka på vilken tur han hade.