NEW YORK. Min mormor kunde det här med att sprida riskerna. För att liva upp dåsiga sommarlov för sina barnbarn kunde hon köpa trisslotter till oss. Vid jul fick vi ibland högtidliga svenska statsobligationer med sirligt tryck. Jag var inte lika entusiastisk inför dem, men mormor tyckte att det var de finaste papper man kunde äga. Även om vinsten inte blev så stor gick det helt enkelt inte att förlora, förklarade hon. Det var ett litet lån till staten, och vem gick det att lita på bättre än staten för att få tillbaka sina pengar?
Men inte ens min mormor hade kunnat övertalas att köpa grekiska statsobligationer. Inte många står i kö för att köpa dem nuförtiden, trots att den grekiska regeringen väldigt gärna vill sälja obligationer för att få in pengar för att fortsätta att kunna betala pensioner och köpa stridsvagnar. Det har varit dyrt att vara Grekland länge nu – skulden har växt till sig ordentligt. Men det är dyrt att vara fattig också – landet behöver snabba pengar, och det som återstår är motsvarigheten till desperata sms-lån.
Det var en sak när länder som Ungern och Rumänien, med egna skruttvalutor, var på väg att kollapsa efter den akuta finanskrisen. Lite kymigt kändes det att EU-länder var så bräckliga, men IMF fick komma in med större delen av nödlån och hårda bud. Nu, i nästa våg, när länder som Portugal, Spanien, Irland och Grekland börjar svaja, så är det länder med gemensam valuta – de där färgglada pengarna med gamla hus som vi inte är med på.
Själva poängen med euron var att stötta varandra och bli rikare tillsammans. Samtidigt skulle valutaunionen erbjuda lite motstånd mot både dollar och kineser. Men det var ett märkligt förhållande från början – som att vara lite kära men inte vilja binda sig. När båda gör precis vad de vill på eget håll under helgerna. (På samma sätt är det enda svenska argumentet just nu för att gifta sig med euron att hoppas att man om 30 år till slut kommer att växa ihop och helhjärtat börja gilla varandra.)
Om stoltheten förbjuder valutaunionen att ringa IMF så återstår för EU att försöka ta hand om sina egna till siste man. Det blir dyrt för tyskarna, och även svenskar kan få stå för en del av risken. Men även om det vore en god gärning kan ingen bara skicka mera pengar. Det återstår då att se om grekiska pensionärer accepterar att få mindre att röra sig med för att en fransman på Centralbanken i Frankfurt kräver sparbeting i Aten, för att trycka mera pengar till dem.
De länder som drabbades hårdast av finanskrisen i Europa gick ofta mer åt vänster, som en reaktion mot spekulativ ekonomi. Men även de regeringarna tvingas långsamt att skära ned. Varje spar-regering kan dock lätt försvinna igen. För vem vill rösta på någon som vill ge mindre i stället för mer?
Just därför prövas samtidigt relationerna inom storfamiljen. En europeisk valuta i kris kanske verkligen tvingar fram federalismen mer än en konferens i Bryssel någonsin har lyckats göra. Det är det optimistiska spåret.
