Ingrid Betancourt vaknade som vanligt vid fyratiden i onsdags morse - till ännu en tröstlös dag i fångenskap, nu på det sjunde året. 2 323 dagar hade gått sedan den där dagen i februari 2002 när hon stoppades av Farc-gerillan på en väg i närheten av San Vicente de Caguán. Det var mitt i presidentvalskampanjen och Betancourt var kandidat för ett litet miljöparti. Hon kidnappades tillsammans med sin vicepresidentkandidat Clara Rojas.

Betancourt befann sig i onsdags på en plats djupt inne i den colombianska djungeln, cirka sju mil sydväst om San José del Guaviare i Amazonas. Hon slog på radion – hennes envägskanal till civilisationen och familjen – för att lyssna på det senaste.

- Vid femtiden hörde jag min mamma, som skulle flyga till Paris samma dag, jag hörde min dotter Melanie som skulle resa till Kina, (hennes ex-make) Fabrice som berättade att det nu fanns ett foto av mig uppe på Mont Blanc i Frankrike...

- Jag tänkte: just nu inget, den här gången gäller det inte mig..., berättade Betancourt senare den dagen och syftade på att Farc hade släppt flera andra fångar under de senaste månaderna.

Så kom en av Farc-soldaterna och gav order om att hon skulle packa sina pinaler för att hon och de fjorton andra kidnappade skulle flyttas till en annan plats. Hon fick veta att de skulle hämtas med helikopter, att någon hjälporganisation skulle föra dem till sydligaste Colombia, där Alfonso Cano, Farcs högste ledare, skulle ta emot dem.

Det var förberedelser för en möjlig fångutväxling, fick de veta. Det var därför som Farc hade samlat tre grupper kidnappade på samma plats. Några hade varit kidnappade i elva år, och ingen av dem mindre än sex år, de flesta poliser och militärer.

Efter några timmars väntan kom så två helikoptrar, målade helt i vitt, utan några märken eller beteckningar. Den ena landade, men den andra svävade i luften ovanför.

- Besättningen steg ur - de såg helt surrealistiska ut... män klädda i vitt med någon slags logga... Jag såg på dem och tänkte: ska det här vara internationella hjälparbetare? Och när jag kom lite närmare såg jag att de hade tröjor med Che Guevara...

Då förstod hon att det var gerillamän: fyra piloter och nio ”assistenter”. Och hon blev ännu argare när de satte handklovar på alla i fånggruppen innan de fick stiga ombord - för att de inte skulle ställa till med något i luften, sa männen. Två Farc-kommendanter, som kallades César och Enrique, steg också ombord. De skulle följa med på färden, var ordern från högsta Farc-ort. Och så lyfte helikoptern – efter 22 minuter på marken.

- När jag vände mig om såg jag plötsligt att comandante César låg naken på golvet, men en bindel för ögonen, han som varit så grym och förnedrat oss i fyra år, berättar Betancourt. Enrique hade också övermannats och deras pistoler hade tagits ifrån dem.

Så skrek en av männen i vitt: ”Vi är från Colombias armé. Ni är fria!”

- Då började vi skrika, gråta och hoppa så att helikoptern nästan föll till marken. Vi kunde knappt tro det!

Helikoptrarna flög till San José del Guaviare. Där blev de läkarundersökta innan ett militärflygplan tog dem till Tolemaida 16 mil sydväst om Bogotá. Därifrån flögs tre amerikanska medborgare, som suttit kidnappade sedan 2003, direkt hem till Texas, USA. Men resten flögs till flygbasen Catam nära Bogotá, där Ingrid Betancourts mamma Yolanda Pulecio var den första att omfamna dottern när hon steg ner från flygplanstrappan.

Därmed var Operation ”Jaque” (Schack) över – utan att ett enda skott hade avlossats. Det var en militär operation som började för över ett år sedan, framkom det på den triumfatoriska presskonferens som försvarsminister Juan Manuel Santos och ÖB general Freddy Padilla höll – i närvaro av Betancourt – senare samma dag.

Santos berättade att den militära säkerhetstjänsten hade nästlat sig in i den högsta Farc-ledningen och fått de lokala befälhavarna att lyda falska order och tro på felaktig information. Agenterna hade bland annat fått César att tro att de kidnappade skulle föras till Farcs högste ledare Alfonso Cano, som efterträdde den legendariske Manuel ”Skarpskytten” Marulanda, som dog i mars.

Dessutom hade ett franskt och ett schwieziskt sändebud kommit till Colombia för att söka kontakt med Cano för samtal om en fångutväxling. Så tidpunkten var perfekt. Militärens långa och hårda offensiv har också slagit ut många av Farcs kommunikationskanaler.

Den spanskspråkiga El Nuevo Herald i Miami uppger att den colombianska militären hade bildat en privat helikopterfirma, som utfört tjänster för gerillan tidigare. De två ryskbyggda räddningshelikoptrarna hade målats vita i en hemlig verkstad, utan att någon utomstående fått reda på detta, uppger tidningens korrespondent i Bogotá.

- Detta visar att de har infiltrerat på allra högsta nivå. Under inga omständigheter skulle gerillamännen annars ha överlämnat juvelen i kronan (Betancourt) till främlingar i en okänd helikopter. Det är verkligen imponerande, säger säkerhetsanalytikern Mauricio De Vengochea till tidningen.

Det står också klart att USA hjälpt till i fritagningsoperationen. USA:s ambassadör i Colombia William Brownfield talade om ett ”nära samarbete” både vad gäller ”informationsutbyte, utrustning, träning och erfarenheter från andra operationer”, uppger AP.

Försvarsminister Santos sade att 58 andra gerillasoldater fanns i närheten när de vita helikoptrarna kom.

- Men vi beslutade att inte angripa dem och låta dem leva i hopp om att Farc i gengäld ska frige de övriga kidnappade, sade Santos och syftade på de cirka 700 personer som gerillan fortfarande har i sitt våld.

- Om jag hade gett order om eld så hade alla säkert dödats, tillade general Padilla, som hade 39 andra helikoptrar stridsberedda i närheten.