När det går upp för oss att firandet av Kim Il-Sungs födelsedag endast är för partieliten, särskilt inbjudna gäster och utvalda nordkoreaner uppstår en intensiv tystnad. Guiden Son försöker muntra upp turisterna i gruppen.

–Även om massdans och militärparader inte är för er blir det många andra festligheter. Och allt hänger ihop med Kim Il-Sungs 100-årsdag! Om alla säger ”ja” kan vi gå på cirkus. Ni vet att gruppen alltid måste hålla ihop.

Efter bara ett par sekunder höjs de första upprörda rösterna till svar.

–Vi är inte här för att gå på cirkus! Vi vill se dansen, paraden och fyrverkeriet!

I de hårda förhandlingarna som följer föds idén att ta vår turistbuss in till staden och chansa på att få en skymt av festligheterna.

Dagen börjar med ett besök på ”martyrernas begravningsplats”. På vandringen uppför de 300 trappstegen i granit möter vi horder av militärer, som är där för att hedra de 200 stupade. Vi uppmanas att göra detsamma, att visa vår respekt.

–Ställ er i två led, buga och lämna blommor, teaterviskar Son över massorna.

Stämningen är lågmäld, som på en svensk kyrkogård. Allvaret speglas i militärernas ansiktsuttryck och befästs av den koreanska bakgrundsmusiken. I fjärran ser vi ett solglittrande Pyongyang.

Miss Son bryter lugnet och uppmanar oss på koreanska att skynda vidare.

–Palli, palli! Vi ska till den heliga platsen och berget Mansudae för att se bronsstatyerna över Kim Il-Sung och Kim Jong-Il.

Vi ska som en av de första utländska turistgrupperna få se det nyss återinvigda monumentet som nu omfattar bägge de avlidna landsfäderna. Rykten säger att den ursprungliga 20 meter höga statyn över Kim Il-Sung från början var täckt av guld som senare avlägsnades på inrådan av Kinas regering. Vi tittar andäktigt på de stora statyerna innan vi återigen bugar och lämnar de nyss inhandlade blommorna. Efter att ha visat vår vördnad får vi tillåtelse att fotografera.

–Men kom ihåg att statyerna bara får avbildas i sin helhet. Det är förbjudet att ta bilder på detaljer och ”roliga” personer som härmar ledarnas kroppsspråk, påminner Son.

Mer avspänt blir det på den stora nöjesparken i Pyongyang, där man visar upp traditionella danser, lekar och dräkter i ett välregisserat och tillrättalagt turistprogram. Inga ”vanliga” nordkoreaner i sikte. Däremot verkar samtliga turister i Nordkorea ha samlats ihop här, på behörigt avstånd från det verkliga firandet i stadens mitt.

Efter några trots allt behagliga timmar i det soliga festplatsvimlet styr bussen mot city. Guiderna har något outtalat och förväntansfullt i blicken och pulsen stiger i gruppen. Chauffören tråcklar sig igenom den ena bakgatan efter den andra, men blir stoppad av vägspärrar.

Militären har verkligen lyckats täppa till staden för oönskade besökare. Men plötsligt, vi förstår inte hur det går till, är vi igenom massorna och spärrarna. Bussdörren öppnas och vi springer mot det öronbedövande ljud som slår mot våra trumhinnor. Militärparaden!

Lite andfådda hamnar vi mitt i ett folkvimmel av paradbesökare. En ungdomsorkester spelar småbrutal marschmusik med nästan stämda instrument, samtidigt som en festklädd kvinna med enormt vibrato sjunger fosterländska sånger ackompanjerat av dragspel och syntmusik. Ljudvolymen är bedövande.

Stridsvagnarna mullrar förbi på bara någon meters avstånd. Vi känner den kvävande dieselröken. Flera pansarfordon spyr ut en svart tjock rök som skvallrar om att underhållet på fordonen kanske inte är i samma toppskick som de blänkande kanonerna och de glittrande medaljerna.

Människorna står i prydliga rader utan ansats att röra sig ur fläcken. Ingen försöker tränga sig fram för att se bättre. Efter en stund inser vi att nordkoreanerna i just detta gathörn ställts upp i jämna led längs gatan. Ett avsnitt i ledet har öppnats. I den ”dörröppning” som skapats har vi, några dussin ivrigt fotograferande turister, placerats.

När kolonnens sista robotar rullat förbi får vi beskedet att vi nu också fått tillstånd att se fyrverkerierna. Starttiden är satt till halv åtta. När vi går ur bussen blir allt becksvart. Elavbrott. Igen. Så går det upp för oss hur man har planerat. Nu SKA det vara mörkt. Alltså släcker man allt, och vi menar verkligen ALLT. Det är som om någon skruvat ur huvudsäkringen för hela staden.

Under fyrverkeriet kommer vi återigen nära människorna. Guiderna som tidigare har varit på helspänn och kontrollerat de flesta steg vi tagit har nu förlorat kontrollen i mörkret. Vi tjusas av knastrande stjärnfall, kreverande solar och röda bengaliska eldar. Vi ler och byter blickar med storögda barn, nickar åt farföräldrar och knuffas och skuffas med fler Pyongyangbor än vi någonsin trodde att vi skulle få se. Förhandsinformationen har varit att vi inte ska räkna med att få komma i närheten av ”vanligt folk”. Knappt ens gå ur bussen i staden. Och här står vi axel mot axel med invånarna. Nordkorea känns helt plötsligt inte lika gåtfullt.


Text : Sverre Sverredal och Maria Langen

Foto: Maria Langen

Film: Sverre Sverredal