In från havet blåser en varm men fuktig vind. En period med instabilt väder håller på att ebba ut och temperaturen i luften är strax över 40 grader.

Här, i ett vaktorn sju meter ovan marken, står menige Simms vakt i USA:s utpost i Afrika, och stirrar ut över gruset, sanden och stenarna som utgör det mesta av detta lilla land. Åt ena hållet syns slummen i förstaden Balbala med skjul efter skjul. Norrut genom kikaren ser han huvudstaden Djibouti där två tredjedelar av landets knappa miljon invånare lever.

Nedanför tornet åt andra hållet sträcker sig den jättelika basen Camp Lemonnier, kilometervis. Stålcontainrar och byggnad efter byggnad, antenner och grus och ännu mer grus. Över ett område på 22500 kvadratmeter sträcker sig basen, läger för 3000 soldater.

Det är första gången som unge Simms varit utanför USA och hemstaten Kansas. Och detta är i princip det enda han sett av landet Djibouti.

–Om jag gillar att vara här? säger han.

–Vilken fråga! Klart jag inte gör.

Orsaken till att han står här uppe stavas storpolitik. Trots att Djibouti är ett land i fred har han och de andra soldaterna lön som om de vore i en krigszon. Djibouti ses nämligen som frontstat i ”kriget mot terrorn”.

Några mil åt söder ligger Somalia, som sedan sammanbrottet 1991 varit scen för klanstrider och som även blivit ett fäste för al-Qaida, till oro för både grannländerna och USA.

I norr ligger Eritrea, staten som sedan självständigheten för snart 20 år sedan varit i krig med samtliga sina grannar. För två år sedan ledde en gränstvist till att eritreanska trupper tog position vid djiboutiska grän- sen.

Men det lilla landets armé, utrustad och tränad av Frankrike och USA, höll gränsen.

För Djibouti ligger krass verklighet bakom att landet hyr ut stycken av sin mark. För vad gör en stat som helt saknar kända natur- resurser och mest består av sandfält och stenöken? Där ökensol och vattenbrist gör storskaligt jordbruk omöjligt. Ett land som importerar alla sina industriprodukter. Och som alltså dessutom ligger inklämt i ett av Afrikas mest oroliga grannskap?

Lilla Djibouti gillar läget och säljer vad det har: sitt strategiska läge vid Adenviken.

Från det grönblå havet en bit bort landsteg amerikanska soldater våren 2002. Då var basen övergiven av fransmännen och Djiboutis armé som tidigare varit här. Platsen beboddes av getter.

När världens medier gör besök här i landet styr man till sjöss för att beskriva hur flottstyrkor samverkar mot pirater. Men egentligen är det här inne i skuggan av jakten utanför kusten som den största säkerhetspolitiska förändringen sker: i Djibouti mejslar stormakterna i konkurrens och samverkan med varandra ut brofästen på den afrikanska kontinenten. Under Kalla kriget var Afrika och särskilt kontinentens horn här i öst en viktig spelplan för supermakternas eget Riskspel. Men efter Sovjetunionens fall minskade intresset. Och efter att USA:s styrkor råkade ut för bakslag i Somalia 1993, en händelse som skildrats i filmen Black Hawk Down baserad på reportaget med samma namn, försvann Afrika från radaren.

Den 11 september 2001 förändrades allt, även här. År 2002 träffade USA en uppgörelse med Djibouti och tog över basen Camp Lemonnier. Först flögs specialstyrkor in, sedan landsteg ett helt marinkårsregemente. 2007 skapades ett särskilt kommando för operationer i Afrika, US Africa Command.

En särskild enhet, Combined Joint Task Force – Horn of Africa, CJTF-HOA, har med Camp Lemonnier som huvudbas uppdraget att arbeta mot terrorism på Afrikas horn, i länderna i Indiska oceanen och i Jemen på andra sidan sundet. Här finns militär från länder som Egypten och Korea. Uppdraget för CJTF-HOA är att arbeta förebyggande, sägs det här. Camp Lemonnier lyfter helst fram hur enheten bygger skolor och borrar brunnar för att göra livet drägligt för regionens fattiga.

Men inom insatsen ryms även mer känsliga bitar. Exakt vilka militära operationer som CJTF-HOA medverkat i vill ingen svara på. ”Vi ju har officiellt inga stövlar på marken i Somalia”, säger en officer.

En bit från vaktornet vid entrén till Camp Lemonnier, sitter kommendör Darius Banaji på sitt kontor. Hos honom, i byggnaden som på ”navyspeak”, flottistengelska, heter kommandobryggan blåser luftkonditioneringen betydligt svalare än uppe hos Simms i tornet.

– Vi befinner oss i en lugn vik i ett stormigt hav. Här har vi Eritrea i norr, i söder Somalia där grupper som al-Qaida och al-Shabaab är aktiva, säger Darius Banaji.

Förutom den amerikanska basen finns i Djibouti franska flottan, armén och – sedan 1962 när de blev utsparkade från Algeriet – franska Främlingslegionen. Efter att en lång rad stater, från USA till Nordkorea, satt in flottstyrkor mot piraterna i Adenviken är Djibouti ett veritabelt internationellt militärmingel.

På den amerikanska basen finns 150 japanska soldater. 10 procent av sjötransporterna genom Adenviken är japanska handelsfartyg och det är dem som flottan skyddar. Men de är här för att stanna: Just nu bygger Japan sin första utlandsbas sedan andra världskriget – här i Djibouti.

Men eftersom att ordet ”base” är känsligt – Japans grannländer minns fortfarande den kejserliga krigsmaktens härjningar – så är det således ingen bas japanerna bygger i Afrika utan en ”facility”, en anläggning.

Bland militärer sägs att även Kina, vars civila närvaro numera märks över den mineralrika kontinenten, mutar in ett hörn här. Landets flotta syns alltmer ute i Adenviken.

Det är ett ”mingel” som fortsätter på stan. Längs långbord på Restaurant Vietnam på Rue Soleillet firar ett 50-tal japanska flottister födelsedagsfest med mat och tårta. I köket på Hotel Sheraton övervakar kockar från tyska militären hygienen så att de officerare som bor där inte blir magsjuka.

Och på stans mindre glammiga barer, som Club Hermès, sluter legionärer med sina karaktäristiska shorts och med skärmmössan képi blanc på huvudet armarna runt barflickornas midjor. Särskilt utanför Djibouti stad är landet utfattigt. Det lilla ökenlandet blev fritt från Frankrike först 1977. Nästan var tredje barn lider av undernäring. Landet styrs av president Ismaïl Omar ­Guelleh, en före detta chef för landets säkerhetspolis som valts till ledare och som i ”stabilitetens” och det strategiska intressets namn fått stormakternas stöd.

Den tidigare presidenten, landets förste, som under sin tid förklarade att Djibouti var en enpartistat, var Guellehs farbror. ”Respekten för mänskliga rättigheter är i vissa avseende bristfällig, men förbättringar har skett”, konstaterade svenska UD i en rapport för tre år sedan.

Det är svårt att veta om de djiboutier vi talar med vågar vara uppriktiga om vad de anser när vi frågar om deras land och den utländska närvaron. Men även när vi förklarar att de kan vara anonyma får vi olika varianter på samma svar: ”Vi är ett land som är beroende av att sjöfarten är fri, då är det bra att världen håller piraterna borta”. Och, som en äldre man utanför en moské säger:

– Somalias problem får inte spilla över hit och det är inte viktigt bara för oss.

Djibouti är en paradox: En fjärdedel av landets invånare lever på mindre än en dollar om dagen, men de dyra narkotiska katbladen är en av landets största importprodukter. De officiella språken är franska och arabiska, men det folk pratar på gatan är somaliska eller afariska. Att rulla in på Camp Lemonnier, däremot, är som att stanna till i en småstad någonstans i Arizona eller New Mexico.

Här finns restaurangerna som serverar tacos och fried chicken och apple pie. Mitt i ”staden” ligger kapellet med gudstjänster flera gånger i veckan, intill finns en moské. I affärerna – NEX, Navy Exchange – finns lika mycket chips, energidryck och amerikanska tidskrifter som på vilken Wallmart som helst. Filmen Avatar hade premiär här innan den nådde biograferna i USA och härifrån skickas posten med amerikanska frimärken av det amerikanska postverket.

Kommendör Banaji, som kommer från flottans ingenjörstrupper SeaBees, säger att han ser sig som borgmästare för den stad som basen utgör. Fast, säger han, det ser väl lite mer ut som ett fort än som en stad.

– Det handlar om att vara väl förberedd utifall situationen skulle förändras och säkerhetsläget skärpas Det är bättre att ha en hög nivå i stället för att behöva bygga upp allting från början i ett sånt läge.

I campens luftkonditionerade nöjeshall 11 Degrees North – uppkallat efter breddgraden vi befinner oss på och med plats för 550 personer, med en scen där artister och komiker uppträder och bar där personalen får dricka max tre öl per kväll – sitter 21-årige Zackary Burson och pratar med sin fru hemma i Kansas via sin laptop. Basen har egen lina som ger betydligt snabbare internet än Djiboutis raspiga uppkoppling.

Det är första gången Zackary Burson är utomlands och han ska vara här till i vår.

– Det här är mitt livs första utlandsresa och jag gillar det.

– Fritiden blir ofta bingo på basen, skrattar korpral Yolaundra Varhonda Crochran från Georgia har varit i armén i sex år, ett yrkesval som hon ärvt från sin far.

– Det här är inte så annorlunda jämfört med hemma. Enda skillnaden är väl att vi är i Afrika.

I bland vrålar det till rejält. Det är flygplan som lyfter från landets internationella flygplats intill, som drivs av ett bolag från Dubai. Eftersom US Air Force har delar av landningsbanan så kan det lika gärna vara ett Herculesplan eller stridsflyg som ett civilt plan från Air France eller Ethiopian Airlines.

Till skillnad från andra länders militärer i Djibouti strosar amerikanerna sällan på stan annat än på organiserade utflykter. Franska armésoldater och sjömän sitter på caféer och handlar på marknaden, som en del av stadsbilden här som folk vant sig vid. Amerikanerna däremot får inte dricka alkohol ute och inte röra sig hur som helst.

Croissanterna som fransmännen äter till frukost levereras av ett lokalt bageri i stan, amerikanernas munkar skeppas hit från USA.

– Amerika är inte Frankrike, eller Sverige för den delen. Det är helt enkelt fler i världen som har problem med oss, säger flottiljförvaltare Frank Montellano på basen.

Samtidigt, säger han, har han sett värre. Och det inte bara i Irak där han varit posterad. Han, som snart tillbringat ett halvt yrkesliv i flottan, växte upp i gängtäta östra Los Angeles.

– Jag var rätt strulig. När jag hamnade inför en domare fick jag välja: ta värvning eller att hamna i fängelset, säger han.

På post i tornet säger Simms att det lilla han sett av landet därute har gett blandade intryck: ”Vissa saker fick mig att vilja gråta. Annat fick mig att le”. Bredvid honom står hans korpral Young, som också han tidigare har varit i Irak.

Han ler bakom sina solglasögon.

– Djibouti är väl inte toppen direkt, nä. Men du, det är i alla fall ingen som försöker skjuta på en!