Libyen kan överraskande gå mot strömmen efter tyrannernas fall i Nordafrika. De preliminära resultaten från lördagens val pekar på att en sekulär politiker, den förre premiärministern i övergångsrådet Mahmoud Jibril, blir klar segrare.
Han själv ville dock inte utropa sig till segrare på förhand. Räkningen av personvalsrösterna – som ger flest mandat – kan förändra valutgången.
Men Mahmoud Jibril bjöd in partierna att bilda en bred samlingsregering:
–Vem som än vinner så har Libyen segrat, sade han.
Den libyska motsvarigheten till Muslimska brödraskapet avvaktade med sitt svar, medan den forne jihadisten Belhadj och hans al-Watan, Fosterlandet, sade sig studera inbjudan.
Statsvetaren Mahmoud Jibril, som verkat under Gaddafi men som förra året blev regeringschef för det revolutionära övergångsrådet, har arbetat i USA. Han brukar kallas för både sekulär och liberal, även om termerna är relativa.
Jibril tillhör warfalla-stammen, en folkrik ätt i ett Libyen där klan- och stamtillhörighet har stor betydelse. Men han har också mäktiga motståndare.
Ordet sekulär ges ofta en negativ klang i arabvärlden. Jibrils islamistiska motståndare gör det liktydigt med gudlöshet, moralens förfall, prostitution, alkoholism och allmän lösaktighet.
Strax före valet – det första nationella valet på nära 50 år – utfärdade stormuftin i Libyen sheikh Sadiq al-Ghariani en fatwa (ett religiöst påbud) mot Mahmoud Jibril och hans parti NFA (Nationella styrkealliansen). NFA är inte tillräckligt islamiskt, hette det i fatwan.
Men det såg inte ut att stoppa Mahmoud Jibril. Han fick preliminärt 80 procent av rösterna i Tripoliområdet. Även i Benghazi tog han hem segern i den del av valet som avgörs proportionellt.
Men eftersom 120 av 200 mandat tillsätts genom personval kan islamisterna göra framryckningar innan slutresultatet är klart.
I Benghazi stormades minst fyra vallokaler av libyer som protesterade mot Tripolis dominans. Men företagaren och Finlands konsul Anders Nilsson beskriver för SvD hur vanliga väljare med eller utan vapen försvarade sina vallokaler mot banditgäng.
–Det var ett gripande ögonblick att se hur människor ville försvara sina nya rättigheter, säger han från Benghazi.
Även i städerna Darna och Tobruk i östra Libyen såg Mahmoud Jibril och hans parti ut att segra. Det kom som en överraskning eftersom Darna under Gaddafis diktatur var ett fäste för islamister. Därifrån reste också otaliga libyska jihadister för att bekämpa amerikanska soldater i Irak och Afghanistan. Men under upproret mot Gaddafi hamnade de forna jihadisterna på samma sida som USA.
Anders Nilsson är dock inte så förvånad över NFA:s framgångar i Darna.
–Många av de välutbildade i medelåldern i Benghazi kommer från Darna; läkare, ingenjörer, advokater, kulturarbetare. Det var snarare mer förvånande när man för kanske tio år sedan fick höra om det stora antal islamister som åkte från Darna till Irak och Afghanistan. Valresultatet är snarare en bekräftelse på att majoriteten i Darna har liberala idéer och att islamisterna är, och har varit, i minoritet.
Men rapporter duggar också tätt om att det i Benghazi och provinsen Cyrenaika i östra Libyen, födelseplats för upproret mot Gaddafi, finns ett sjudande missnöje mot maktkoncentrationen till Tripoliområdet. Västra Libyen är folkrikare, medan de största oljefyndigheterna finns i öster.
