–Jag vet inte var pappa är. Han försvann för länge sen. Mamma lämnade oss för ett år sedan, säger Yun Sorya, 16 år.

Tårarna rinner stadigt nerför kinderna. Men hennes ansikte är som hugget i sten.

Hon sitter vid sitt hus, en enkel bostad av trä och bambu, i en liten by i provinsen Kampong Chami i centrala Kambodja.

18-åriga systern Yun Maryna sitter bredvid i en rosa joggingdress. Hon talar gärna i lillasysterns ställe och gråter också tyst och konstant.

Deras föräldrar har lämnat dem vind för våg större delen av deras uppväxt.

Nu jobbar föräldrarna, som är skilda, i staden Poipet, vid gränsen till Thailand. Det är det enda barnen vet. De har inte hört något från dem.

–Jag är som en föräldralös, fast de lever. Jag skulle vilja att de tog hand om mig, att de brydde sig om oss, säger Yun Sorya.

Kambodjaner har rykte om sig att vara Sydostasiens kanske varmaste och vänligaste folk. Men här, i de avlägsnaste delarna av Kambodja, är ansiktena allvarliga. Det finns en skygghet och en stillhet bland husen.

Jag förstår snart vad det beror på: Fattigdom.

–Det är det största problemet för flickor här, säger Yun Laochy, 33 år, som jobbar med utveckling i byarna för barnrättsorganisationen Plan.

I Kambodja finns en fattigdom du sällan möter i Sydostasien. Barn som ser flera år yngre ut än vad de är. En känsla av passivitet, som kan bero på hunger.

Ris är basfödan och många äter oftast enbart det. Följden blir proteinbrist och barn som stannar i växten.

Trots miljarder i utländskt bistånd de senaste decennierna är det som om tiden har stått stilla på den kambodjanska landsbygden. Maten lagas över öppen eld. Behov uträttas ute i det fria.

I Yun Soryas by saknas rent vatten och elektricitet. Så ser det ut i nästan varje by.

Majoriteten lever under fattigdomsstrecket, det vill säga på mindre än två dollar om dagen.

Yun Sorya går upp klockan fyra, städar och diskar och väntar på lastbilen som kommer med is. Sedan bryter hon isen och säljer, tills klockan sju när systern eller en kusin tar över. Då cyklar hon till skolan tre och en halv kilometer bort.

–Jag vill bli lärare och hjälpa barnen här, säger hon.

Isförsäljningen ger 2000 riel om dagen – ungefär tre kronor.

Från ett öppet flak på en liten lastbil ropas slagord i en mikrofon. Landsvägen är gropig och vattenfylld, kantad av våta risfält. Det växer palmer och luktar gödsel.

Packad med lågstadieelever kör lastbilen runt och marknadsför skolgång för andra bybor.

Inför skolstarten i oktober varje år genomför barnrättsorganisationen Plan en sådan kampanj runtom i Kampong Cham. Man vet att utbildning är en väg upp ur fattigdomsträsket.

På en skola i östra delen av provinsen sitter elever vid träbänkar och läser poesi högt efter läraren. Fönstren är öppna mot grusplanen utanför. Det är grönt och lummigt och hettan stiger.

Nästan alla barn börjar i skolan här. Problemet är att de flesta flickor hoppar av.

Ett skäl till avhoppen är risken att utsättas för våld i närheten av, eller till och från skolan. När flickorna blivit tonåringar och högstadiet ligger några kilometer från hemmet, sker de flesta avhoppen.

–Sexuella trakasserier och våldtäkter är fortfarande ett problem här. Risken för sexuella övergrepp kring skolan blir ett hinder, säger Khorn Bora, som jobbar med utbildningsfrågor.

Bristen på separata toaletter för tjejer och killar i skolan gör att många flickor går och håller sig, vilket ger hälsoproblem.

Våldet präglar samhället och påverkar flickornas liv. Förra året våldtogs och dödades tre unga flickor i det här området, berättar Khorn Bora.

Flickor är särskilt utsatta när de går till ris- eller cassavafälten eller vallar kor långt hemifrån. Gängvåldtäkter förekommer i skydd av fälten.

–När mamma och pappa säger till mig att gå till fälten ensam vägrar jag, för jag är rädd, säger Hong Sengsreyvan, 15 år, som bor i en annan by i provinsen.

–Det är inte säkert någonstans för en kvinna att vara ensam, säger Khorn Bora.

Kambodjas våldsammahistoria, med röda khmerernas grymma regim under 1970-talet och efterföljande inbördeskrig, lever fortfarande kvar. Forskning visar att närmare hälften av de som överlevde röda khmererna lider av posttraumatisk stress. Kambodja är det enda land där man kunnat konstatera att symptomen överförts till nästa generation.

Inte heller i hemmen går flickor säkra. Våld i hemmet är ett utbrett problem som ser ut att öka.

Plan jobbar med så kallat ”familjeskyddande nätverk,” där flera instanser och personer, som skola, byledare och polis, samverkar för att motverka och rapportera händelser av våld.

–Det finns många ögon nu, och vi vidtar många åtgärder, men fortfarande händer det i vissa familjer, säger Khorn Bora.

Att fler flickor änpojkar hoppar av skolan beror också på att familjen vill ha flickorna hemma för hushållsarbete. Andra tonåringar skickas till textilfabriker i Phnom Penh, för snabba pengar.

Ingen av flickorna som jag pratar med drömmer om att lämna byn.

–I stan är det dyrt och jag har inga släktingar där, säger Yun Sorya.

Varje dags hårda arbete ger liten tid till nöjen. När pojkarna spelar boll efter skolan ska den som är flicka fortsätta att arbeta i hemmet.

Tårarna rinner igen när Yun Sorya med allvarlig min berättar vad som gör henne glad.

–Jag gillar att läsa serietidningar.