Polis och tekniker undersöker liket efter en mördad man i Temixco. Enligt lokala medier visade kroppen spår av tortyr.
Foto: REUTERS
MEXICO CITY Knarkkartellernas makabra påhittighet är stor. Huvuden på pålar. Lik som hänger från broar. Huden från ett ansikte på en fotboll. Massgravar med tortyroffer. Mördade poliser. Mycket trovärdiga varningar till den som tjallar. Mexikaner har matats med dessa fruktansvärda rapporter i åratal, senast i veckan när tre federala poliser sköts ner i matserveringen i en av terminalerna på Mexico Citys flygplats – en preliminär utredning tyder på att de två som avlossade skotten också var poliser som misstänks ingå i en knarkring.
Enligt den vedertagna historieskrivningen höll det statsbärande PRI-partiet ett säkert grepp om narkotikasmugglingen till USA, med rundhänt ersättning till toppolitikerna. Men när oppositionspartiet Pan tog över makten år 2000 stördes denna maskopi.
Parallellt började de mexikanska kartellerna tillverka lönsamt metamfetamin – även kallat ”meth” – som komplement till kokainsmugglingen och marijuanaodlingen. De utökade gradvis det som normalt kallas organiserad brottslighet med kidnappningar, utpressning, vit slavhandel, pengatvätt, krav på att affärsidkare och andra betalar för att bli ”skyddade”.
Den andre Pan-presidentenFelipe Calderón förklarade krig – med militär i full krigsmundering – mot knarkkartellerna så snart han tillträdde i december 2006. Strategin gick ut på att inrikta sig på att eliminera bossarna och porträtt av Mexikos 37 mest efterlysta knarklorder skickades ut.
Nyligen konstaterade Calderón att våldet avtagit och norr om gränsen håller flera insatta bedömare med om att så tycks vara fallet.
– Om inget oförutsett inträffar ser det ut som om 2012 blir det första året på nära ett årtionde som det drogrelaterade våldet faktiskt minskar, säger David Shirk, på Trans-Border Institute vid University of San Diego, med tillägget att siffrorna är svåra att verifiera och att hot mot journalister begränsar rapporteringen från områden med nytt våld.
Även om Felipe Calderón personligen är relativt populär går åsikterna isär om ”narco-politiken”, med konstateranden dels om att våldet ökat när kartellerna kämpar om herraväldet, dels om att militärens anseende skadats av avslöjanden om övergrepp av soldater. Egendomligt nog har våldet inte dominerat valrörelsen. Vanliga hederliga mexikaner kan inte göra annat än att sucka bekymrat och rycka på axlarna. En annan amerikansk observatör, Eric Olson i tankesmedjan Woodrow Wilson Center, påpekar att de tre kandidaternas hållning är ganska likartad och att de inte heller vill förolämpa militären som förblir en viktig institution i landet. En tredje Mexiko-kännare, professor George Grayson, säger:2012 ser ut att bli det första året på ett årtionde där våldet minskar.
David Shirk, University of San Diego.
– Den stora utmaningen är att gängen fortfarande skulle ha alla sina vapen och alla sina pengar även om blixten slog ner, om jungfrun Guadelupe skulle återkomma och om all narkotikahandel skulle upphöra.
Zeta-kartellen, exempelvis, är ”mycket diversifierad” med droger som en mindre del av verksamheten. Det som krävs, menar Grayson, är att den mexikanska eliten vaknar upp och inser att den organiserade brottsligheten måste bort. I Monterrey, ett viktigt industri- och finanscentrum i norr, kan detta hålla på att ske nu när knarkuppgörelserna nått dit. Men än så länge kvarstår misstankar om att exempelvis PRI-guvernörer antingen skor sig eller blundar för vad som pågår.
PRI:s presidentkandidat Enrique Peña Nieto tippas segra i dag. Han tillkännagav för ett tag sedan att han rekryterat en av världens mest kända narkotikabekämpare, colombianen Oscar Naranjo, som rådgivare. Draget välkomnades både i och utanför Mexiko men förväntningarna är stora på att Peña Nieto ska åstadkomma det som efterlysts i åratal: stärkt rättsväsende, samordning av hundratals polisstyrkor, skärpt säkerhet i fängelserna och se till att frestelserna att ta emot mutor minskar i lågbetalda polis- och lokalpolitikerjobb.
– När Calderón tillträdde skulle han ha kunnat bli ”jobbpresidenten” genom att överbrygga de djupa socioekonomiska klyftorna. I stället följde han delvis strategin som tillämpats i Colombia – men utan att göra samma sociala insatser, säger David Shirk.
USA ingår, förstås, i scenariot. Någon större mottaglighet för latinamerikanska propåer om legalisering märks inte. Det blir även i fortsättningen sådant som övervakning och underrättelsesamarbete. Det sorgliga i sammanhanget är dessutom att kartellerna sett till att öka efterfrågan på droger i Mexiko, särskilt då beroendeframkallade meth.
