Det kom ett mejl från Rangoon. Det var skickat tidigt på morgonen, antagligen från ett internetkafé med dess egen generator, eftersom stora delar av den gamla burmesiska huvudstaden fortfarande saknar elektricitet. Avsändaren var en nära vän. Han är själv inte munk men arbetar med sociala projekt som drivs av de buddhistiska klostren i Burma.
När cyklonen slog till i förra veckan var jag orolig för vad som hade hänt honom och andra bekanta jag har i landet. Burma är ett land jag varit nära förbunden med i nära tre årtionden. Min fru kommer därifrån, vi har nära släktingar i landet. Och vi har följt dess lidande under krig och uppror – och nu en naturkatastrof av en storlek och omfattning som Burma aldrig tidigare upplevt.
Vännen i Rangoon hade överlevt – men den bild han gav av läget var mer skrämmande än de rapporter jag fick då den burmesiska militären krossade de munkledda demonstrationerna i‑september förra året. Vad som sker i Burma i dag kan bara beskrivas som ett massmord på den egna befolkningen.
Efter cyklonen förra helgen var nästan alla vägar blockerade av ikullfallna träd, telefon- och lyktstolpar. Och bråte från de hus som inte kunde stå emot de starka vindarna. Men var fanns militären, som i september inte hade några problem med att mobiliseras för att köra bort munkarna från gatorna – och skjuta skarpt mot demonstranterna?
”I lördags eftermiddag såg jag en grupp soldater på Pyay Road anförda av kommendanten för Rangoons militärregion”, skriver min vän. ”De hade med sig en motorsåg och såg ut att röja vägen. Men det var bara för tv-kamerorna, som kommendanten hade sett till fanns på plats.”
Men det är ändå betydligt värre i Irrawaddyflodens delta.
”Jag har talat med religiösa aktivister där, det de berättar är fruktansvärt. Hela byar har försvunnit eller ligger under vatten. Döda kroppar flyter överallt. Aktivisterna tror att 80 000 människor hittills har dött nere i deltat”, skriver min vän i‑brevet.
Där finns ingen mat, inga mediciner eller andra förnödenheter. Nu börjar sjukdomarna komma, eftersom folk inte har något annat att dricka än salthaltigt vatten, som dessutom blir infekterat av tusentals ruttnande lik.
”Folk är rasande”, skriver vännen i Rangoon. Och hatet riktas mot den militär som låter folket dö helt i onödan.
Han berättar också att staketet kring gården där världens mest berömda politiska fånge sitter i‑husarrest delvis krossats under ett fallande träd: ”Nu kan man se huset därinne klart och tydligt. Taket är också borta, men hon tycks ha klarat sig bra.”
”Hon” är givetvis demokratirörelsens ledare, Aung San Suu Kyi. I ett land där man tror på omen är detta ett av de få uppmuntrande tecken man upplevt. Staketet är borta. Kanske kan hon nu bli fri – och kanske nästa storm, som man nu väntar på, kan spola bort också den förhatliga militärjuntan?
Som journalist måste man vara objektiv, men man är också medmänniska. Och för alla mina vänners och släktingars skull hoppas jag att det blir slut på lidandet i ett land, som sett mer elände, vanskötsel och förtryck än någon kan förväntas stå ut med.
