Att rebellrörelsen inte var en vanlig opposition gick upp för mig vid den första större konfrontation som jag upplevde. Den ägde rum i Uppsala på långfredagen 1968. I ett sista desperat försök att förhindra en förlust av hela sektionen i Uppsala hade centralstyrelsen gått med på att arrangera ett möte som skulle försöka bena upp problemen och reda ut missförstånden. I Uppsala var de båda fraktionerna ungefär lika stora. I Stockholm dominerade fortfarande konventionalisterna. Vi i centralstyrelsen såg därför till att resa till mötet med en manstark förstärkning av Stockholmsclartéister.

Det blev min längsta långfredag, och jag minns den fortfarande med obehag. Vid mötets start – det varade i tolv timmar utan uppehåll eller matpaus, och jag satt ordförande under hela sessionen – hade vi en betryggande majoritet. Jag skulle tro att 75 procent av deltagarna stödde styrelsens linje, och vi var övertygade om att oppositionen skulle krossas med lätthet. Detta visade sig emellertid vara en illusion. De flesta av rebellerna var varken vältalare eller skolade debattörer, men några av dem kunde lägga sina ord väl och med stort engagemang. De övriga läste högt ur Maos lilla röda, men de gjorde det med en troskyldig naivitet som fick dem att framstå som uppriktiga och ärliga själar som till skillnad från oss byråkrater i centralstyrelsen inte hade besmittats av taktiska och maktpolitiska överväganden. Vi insåg för sent att analys och logik intet förmådde mot denna oskuldsfullhet. Redan efter ett par timmar stod det klart att vi trampade vatten och inte kom någon vart. Det klokaste hade varit att avbryta mötet och konstatera att motsättningarna inte kunde överbryggas, för att sedan låta den formella uteslutningsprocessen ha sin gång. Så smarta var vi emellertid inte, och det var inte heller tradition inom rörelsen att avbryta ideologiska diskussioner förrän ren utmattning gjorde slut på dem.

Det skulle visa sig vara ett katastrofalt misstag. Plötsligt begärde nämligen en för mig relativt okänd Uppsalamedlem ordet. Han hette i Clartékretsar Fredrik Svensson, men hans riktiga namn var Francisco Sarrion. Han kom ursprungligen från Spanien men var naturaliserad svensk – och han kunde verkligen tala. Han använde inga av de vanliga debattmedel som vi var vana vid. Tvärtom talade han med en känsla som oavbrutet stegrades och som ­ibland kulminerade i ett slags ­inspirerade höjdpunkter då orden flödade som om han hade talat i tungor. Han ömsom viskade, ömsom röt, han vädjade och fördömde, och han intog hela mötet genom att till skillnad från alla andra resa sig upp och ställa sig mitt bland deltagarna. Vi satt i en cirkel som lämnade en öppen plats mitt på golvet. Hans ord underströks av ett kroppsspråk som var ännu mera övertygande. Han uppträdde som en dansör. Han kastade sig fram mot dem han ­angrep. Han föll på knä eller hoppade runt. Hans rörelser var som en tornados och hade ungefär samma effekt. Det kan låta löjligt så här i efterhand, men jag kan garantera att det ingalunda var löjligt den dagen.

Min egen reaktion inför denna explosiva demagogi var dubbel. Den gjorde inget intellektuellt intryck på mig, snarare ökade den min distans till rebellernas budskap.

Men samtidigt kände jag en inre vanmakt sprida sig och ett stigande missmod. Det var som om all min energi rann bort. Jag bemötte visserligen Sarrion och sökte mobilisera min egen känslo­mässiga övertygelse men kunde inte tävla med hans extatiska ­estradkonst. På sätt och vis blev vi mötets båda huvudmotståndare, och under långa perioder formade det sig till en dialog oss emellan, en dialog som jag för­lorade. För varje gång Francisco fick ordet kunde jag konstatera att ytterligare några av våra på­litliga medlemmar bytte sida, och de kom inte tillbaka när jag fick ordet.

Vid en av mötets dramatiska höjdpunkter, det var mot slutet, kanske den tionde timmen, grep Francisco ordet utanför talarlistan och stormade fram till mig vid ordförandebordet. Hans avsikter var emellertid inte aggressiva. Istället kastade han sig för mina fötter och vädjade till mig. Han talade om mig som en god kamrat som kunde göra mycket för revolutionen om jag bara inte fortsatte att förhärda mitt hjärta. Han citerade Maos lilla röda, jag minns inte vad, han reste sig upp och talade bedjande och vädjande om den stora befrielse som en verklig hängivenhet innebar. Med en plötslig klarhet insåg jag att han bad för mig, och jag minns att jag övervägde om jag skulle slå ned honom med ordförandeklubban.

Det gjorde jag emellertid inte, även om jag nu anser att det var vad jag borde ha gjort. Det hade åtminstone varit befriande okonventionellt och visat något slags handlingskraft. Istället såg jag hela situationen i ett nytt ljus. Det var inte en normal diskussion jag hamnat i, inte en diskussion där intellektuell och logisk konsistens hade någon verkan. Det var ett regelrätt väckelse­möte av samma typ som jag då och då hade sett i min ungdoms Jönköping, där de förekom rikligt. Här handlade det inte om att förstå eller värdera situationer utifrån realistiska och rationella överväganden. Det handlade över huvud taget inte om politik. Det handlade om att uppleva den känslostorm som får människan att för ett ögonblick tro att själens frälsning och fullständig insikt är möjliga. Jag såg inte längre mötesdeltagarna som mina gamla Clartékamrater utan som en samling fanatiska læstadianer där de satt med händerna knäppta om den lilla röda. De hade bara bytt barndomens bönebok mot en ny, en med samma enkla lösningar men med röda pärmar i stället för svarta. De hade släppt hoppet om förlösning genom korset och sökte den nu genom hammaren och skäran. Och jag förstod att här hade jag inget att göra. De sista timmarna teg och led jag och nöjde mig med att fördela ordet medan stämningen i lokalen alltmer gick i rebellernas favör.

Vi hade rest upp till Uppsala med en klar majoritet bakom oss. Vi reste hem med den skaran reducerad till en knapp tredjedel. På vägen ned rådde en dyster stämning. Det fanns inte riktigt något att säga. Själv kände jag mig bara sorglig och misslyckad.

Rebellrörelsen kunde inte stoppas med intellektuella argument. De bet inte. Och inom cent­ralstyrelsen insåg vi att situa­tionen var mycket oroväckande. Vi fortsatte att slåss på möten, i hopp om att finna det argument som kunde vända den emotionella flodvågen. Det gjorde vi emellertid aldrig. Rörelsen ebbade dock ut på egen hand. Den tog en stor del av förbundets medlemmar ur organisationen men den tog inte alla, inte ens en majoritet. I efterhand kan jag se att denna utgång på sätt och vis var given. En rörelse av denna extrema väckelsekaraktär fångar alltid sin beskärda del men inte heller mer. Den drar fram som en epidemi och skördar ett stort antal offer men aldrig alla. Det finns alltid en större eller mindre del som har ett motståndskraftigt immunförsvar och som av den orsaken inte lockas av de förföriska appellerna.

De som föll för rörelsens budskap slungades ut i en malström av skrämmande upplevelser. I en anda av (euforisk) berusning flyttade de samman i kollektiv för att få vara tillsammans enbart med kamrater som delade den sanna tron. De kunde bara inte uthärda att vistas i den gamla organisationen och ständigt mötas av tvivel och misstro. När de väl hade format sina ideologiskt rena kollektiv kom den obehagligaste överraskningen. De hade varit övertygade om att bara de kom samman i absolut rena gemenskaper skulle de bli i stånd att hämta energi ur dittills okända inre källor, de skulle i diskussioner med sina fränder förmå att uppenbara den sanning och insikt de hind­rats från att se så länge de vistats i borgerligt besmittade grupper och organisationer, de skulle få skåda ljuset. Så blev det emellertid inte. De drabbades i och för sig av en oväntad dynamik men inte en sådan som uppenbarade världen. I stället hamnade de i samma situation som de alltid hade befunnit sig i: en isolerad gemenskap som inte förmådde samla massorna under de egna fanorna. De blev snarast mer isolerade än de någonsin varit. På torgen där de förut hade sålt Vietnambulletinen ställde de sig nu och läste högt ur Maos lilla röda men uppmärksammades bara av nyfikna människor som tyckte att de var galna eller löjliga.

I denna situation vändes rörelsens energi inåt. När medlemmarna inte möttes av massans stöd och jubel blev slutsatsen att de trots sina ansträngningar inte hade förmått rensa sin rörelse från all den borgerliga ideologi som smittat den. All utåtriktad verksamhet avstannade för att man skulle finna var denna smitta dolde sig. Och i detta sökande blev rörelsen grym och obarmhärtig. Den sökte med alla medel, också personlig terror, efter smittkällan. Först stannade grymheten vid att man sökte upplösa alla det borgerliga samhällets kvardröjande drag inom organisationen. Man splittrade familjer, skilde barnen från deras föräldrar i ett slags spartansk villfarelse att moders- och faderskärlek skulle vanställa barnens upplevelse av äkta proletära relationer. Man rensade varandras bokhyllor och skivsamlingar från allt som på något sätt kunde länkas till de värderingar som präglade världen utanför. Efterhand urartade, speciellt i vissa kollektiv, dessa excesser till regelrätt misshandel, man skulle piska borgaren ur kroppen på de kamrater som kunde misstänkas bära på denna personlighetsstörning.

Rörelsen kom alltså att utveckla en kraftfull dynamik, men den var självförbrännande. Resultatet blev att de medlemmar som i ­triumf lämnat Clartéförbundet en efter en i missmod lämnade politiken och bröt alla förbindelser med vänstern. Processen var mycket snabb och inom drygt ett halvår hade denna självförbränning utplånat rörelsen.

Vi som blivit kvar, som haft ett tillräckligt starkt immunförsvar, såg naturligtvis inte saken på detta sätt. Vi analyserade rebellrörelsen och gjorde ett bokslut som gav oss äran för dess undergång. Vi varken ville eller kunde se att rebellerna själva var orsaken till sin undergång. När jag ser tillbaka på detta eruptiva utbrott inser jag att om rebellrörelsen hade uppstått vid någon annan tidpunkt hade den haft alla förutsättningar att utvecklas till en terroristisk sekt, vilket skedde i en rad andra länder. Rebellerna hade en teori om samhället på vilken det var omöjligt att bygga någon som helst konstruktiv politik. Övertygelsen att varje förändring i de egna samhällena var antingen omöjlig eller meningslös försatte dem i en situation där den enda utvägen bestod i att acceptera rollen som femte kolonn. Enda sättet att bidra till att främja revolutionen var att skada det egna samhällets sätt att fungera. En sådan hållning har varit typisk för alla de vänsterrörelser som blivit terroristiska, såväl den tyska och den italienska som den amerikanska. De hade också militansen, den absoluta övertygelsen och den destruktiva dynamiken för att ta steget över i ett kriminellt liv. När de lämnade Clarté gjorde de det som ett farväl till allt etablerat och var beredda att leva ett alltigenom alternativt liv.

Orsaken till att de likväl aldrig utvecklade någon terrorism, annat än mot varandra, tror jag står att söka i att rörelsen uppstod vid en tidpunkt då tanken ännu inte var mogen. Hade rörelsen uppstått lite senare, eller härdat ut lite längre, kunde den mycket väl ha vandrat samma väg som RAF i Tyskland eller Weathermen i USA. Nu stannade rörelsen alltså vid inre grymhet, som stundtals urartade till ren sadism. Men den kunde aldrig mobilisera kraft till någon utåtriktad verksamhet.

När jag på morgonen efter mötet i Uppsala gick till styrelsens summeringsmöte sken solen, och jag tog vägen genom Kungsträdgården. Känslan av nederlag var med ens bortblåst, och jag trodde mig veta vad som borde göras. Rebellerna skulle uteslutas, och Clarté skulle återgå till den öppna och prövande hållning som förbundet hade intagit innan det föll för maoismen.

Och ut åkte rebellerna.

Boken ”Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänster­rörelse” (Atlantis) utkommer den 23 april.