Oavsett vem som går segrande ur valet om en knapp vecka kvarstår samma storpolitiska problem: krigen i Afghanistan och Irak, villkoren för den framtida närvaron i Irak, oron i Pakistan, kärnteknologin i Iran, hanteringen av Nordkorea, Rysslands muskler i närområdet och Kina som en uppvaknande stormakt.

De bägge krigen har mer eller mindre försvunnit ur nyhetsflödet i takt med att den finansiella oron ökat. Men i exempelvis Fayetteville med den gigantiska armébasen Fort Bragg, ordnas det valmöten med veteraner i publiken, såväl Veterans for Obama som Veterans for McCain.

”Stoppa det här idiotiska kriget” står det på bilar utanför vallokalerna; i kampanjreklam i tv utfärdas det varningar för Obama som en fegis; på McCain-möten talar man om ”seger” i Irak; ­medan det i det demokraternas högkvarter finns broschyrer om att det är Obama, inte McCain, som röstat för bättre ­förmåner och sjukvård för militären.

Rörande flera av de internationella oroshärdarna står kandidaterna inte så långt från varandra som man skulle tro, vidare har båda bytt fot några gånger. De tillhör dock olika generationer och har formats av helt olika erfarenheter, den ene i krigsfångenskap i Nordvietnam, den andre med en mer mångfacetterad ­uppväxt på Hawaii och i Indonesien.

Barack Obama omger sig med en skara välbekanta rådgivare som tillhör en ”internationalistisk” skola i det demokratiska partiet. Han vinner troligen på sitt tidiga motstånd mot Irakkriget, men får samtidigt kritik för att han inte tydligare medger att truppförstärkningarna ledde till en nedgång i våldet.

Obama har propagerat för mer diplomati, ett närmare samarbete med vänner och mer kontakter med fiender. Men samtidigt intar han en förvånansvärt hård attityd i Afghanistan och mot Pakistan – med en öppenhet för räder in på pakistanskt territorium. Vidare är han för en mer normal amerikansk roll i FN än den nedlåtande attityden under George W Bush.

John McCain anses lyssna till de bägge rivaliserande falangerna i det republikanska partiet, alltså mer traditionella utrikespolitiska företrädare gentemot mer aktivistiska. Själv visade han prov på en hökaktig hållning gentemot Moskva i samband med konflikten om Sydossetien i somras och han har även uttalat allvarligare hot mot Amerikas fiender, till exempel Iran.

Han låter mer återhållsam ­rörande både Afghanistan och Pakistan än Obama. McCain står inte för samma föraktfulla inställning till FN som en del partikamrater, men har kritiserat korruptionen och dessutom föreslagit en ny världsorganisation för demokratier. McCain tillhörde dem som spådde att amerikanerna skulle hälsas med blommor i Bagdad, något han tonat ner och istället fokuserat just på sitt eget stöd för den så kallade ”the surge”, det vill säga de amerikanska truppförstärkningarna.

En replik från demokratiske vicepresidentkandidaten Joe Biden, som är känd för att tala bredvid mun, om att en ny president kommer att testas utnyttjades av McCain-kampanjen. Men sedan slog Obama-kampanjen tillbaka genom att citera resten av Bidens uttalande – nämligen att Obama då kommer att visa sig ha en ”ryggrad av stål”.

Men, här är det nog Obama som kämpar i uppförsbacke, efter-som just kriget och terror­bekämpning tillhör de områden där McCain får betydligt högre betyg i väljarbarometrar och som han själv hänvisar till i fraser som ”Jag har genomgått prövningar. De känner mig” om världens diktatorer.