Stockholm 5º
Jag var där den iskalla morgonen i februari 2007 när Barack Obama tillkännagav att han ställer upp i presidentvalet 2008. Det skedde utanför Old State House i Springfield i Illinois, hemstad i många år för den man som kväste slaveriet med risk att också splittra nationen, Abraham Lincoln.
Obamas val av skådeplats var alltså symboliskt viktigt. Men det antydde också vad som komma skulle. En självsäker kampanj byggd på retorik (och slipad taktik) och en utsträckt hand till alla grupper som utgör den amerikanska nationen.
Under de gångna snart två åren har jag varit på ett flertal möten med Obama, såväl små, där han ledigt hanterat frågor från publiken om vitt skilda ämnen, till massmöten som det sista före valet i Manassas i Virginia med minst 80000 människor som väntat tålmodigt i timmar.
Who is Barack Obam? har varit en fråga som torde ställas om igen nu när det står klart att han blir USA:s 44:e president.
De yttre attributen borde väl vara kända vid det här laget:
Född i Honolulu 1961. Vit mor från Kansas i Mellanvästern, svart far från Kenya. Fadern lämnade familjen. Flyttade med mamman och hennes nya man till Indonesien, återvände som 10-åring till Hawaii, elitskola, utbildning på fastlandet. Några års sökande, med droger eller eremitliv. Förste svarte redaktören på Harvard Law Review. Bosatte sig i Chicago. Slog in på en politisk karriär efter att först ha varit socialarbetare, sedan jurist och universitetslärare. Invald i delstatsparlamentet i nämnda Springfield, höll det stora talet vid det demokratiska partikonventet i Boston 2004 och vann senatsvalet i Illinois senare samma år. Fördömde Irakkriget. På det privata planet: gift med Michelle, med två döttrar.
Men vem är han under det coola skalet och de skräddarsydda kostymerna (obs, från Illinois, av fackansluten personal, och köpta för att hålla länge)? En del svar ger han själv i sina två memoarböcker, andra har framkommit under valrörelsen och bidragit till att han segrade.
Det är möjligt, för att inte säga sannolikt, att han inte skulle ha vunnit ett annat år när vindarna inte blåste i demokratisk riktning. Eller om inte finanskrisen slagit till efter åratals excesser bland välbetalda bankirer som tyckte det var i sin ordning att amerikanska staten gick in med många hundra miljarder dollar i stöd när hela banksektorn gungade.
Men, nu var det 2008 och Barack Obama blev en levande illustration om omdömet han fällt om sig själv:
Jag är mager, men jag är seg.
Han lyckades inte bara besegra etablissemangskandidaten Hillary Clinton, utan även just den republikan som många utnämnde till en av få som hade segerchanser trots George W Bushs impopularitet. Lite tur (något han f ö haft i sitt politiska liv) var det dessutom att en del av ammunitionen mot honom dök upp redan under primärvalrörelsen på våren och inte riktigt räckte till framåt hösten när väljarna brydde sig mer om villapriser och företagsnedläggningar än om Obamas kontakter med skräckkabinettet pastor Jeremiah Wright, inhemske terroristen Bill Ayers och fastighetshajen Tony Rezko.
De eviga spekulationerna om hudfärgen och rasismen, som behandlades med skräckblandad fascination i medierna, visade sig vara obefogade. Folk brydde sig inte, utan istället kommer eftervalsanalyserna att inrikta på risken att republikanerna blir ett helvitt parti i ett ”real America” andra inte varsnar.
Det Barack Obama uppvisat under de långa kampanjmånaderna är först och främst självdisciplin, med ett lugn som inte ens rubbades under negativa kanonader eller i debatterna. I intervjuer i tv, radio och i tidningar ger han prov på både kunskaper om komplicerade ämnen och ett resonerande sätt att närma sig problem.
Ett rejält tilltaget ego finns där, naturligtvis, men i ett svar till CBS Katie Couric om när han avskedade någon senast framgick att han har sparkat folk och att han gjort det om vederbörande inte var samarbetsvillig.
- Jag har ägnat mig mycket åt lagsport. There is no I in ”team”, sa han om ordet lag.
Den lugna fasaden har bara rämnat ett par enstaka gånger, som när han fräste åt fotograferna när han tog en enslig promenad under det sista besöket hos sin svårt sjuka mormor.
Till den förvisso tunna cv:n kan Obama lägga: ansvarade för en av de skickligaste presidentvalskampanjerna någonsin, utan läckor, utan skadliga intriger men med en målmedveten inriktning på att få ut fler väljare och hamra in att det är dags för ”change” för vanligt folk i medelklassen efter åtta år med Bush.
Det förblir lite av ett mysterium exakt var han står på den ideologiska skalan och exakt hur han ska förverkliga talet om samförstånd i maktens Washington där detta varit en bristvara i åratal. Han tillhör vänsterdemokraterna på det ekonomiska området men har visat en – för många – förvånande hård hållning i en del moralfrågor, som exempelvis dödsstraff.
Motståndare brännmärkte honom som en farlig liberal medan alla de som ställt sig bakom honom pekat på det felfria kampanjmaskineriet, det lugna temperamentet och omdömet som väglett honom i allt från fördömandet av Irakkriget till den segrande kampanjstrategin.
