USA:s valsystem bygger på en kompromiss

1. Vi talar om det amerikanska presidentvalet. Men egentligen borde vi väl använda pluralformen – presidentvalen?
Helt rätt. Presidenten utses via 51 olika val – i de 50 delstaterna plus huvudstaden Washington DC (territorier som Puerto Rico får inte vara med). Delstaterna röstar sedan fram representanter – elektorer – som i sin tur väljer president och vicepresident.

Antalet elektorer i varje stat bestäms av folkmängden. Kalifornien har till exempel 55 elektorer men lilla Delaware bara 3. Och elektorsfördelningen revideras var tionde år då USA har folkräkning.

2. Varför detta krångliga system?
Det var en kompromiss av ”The Founding Fathers” när konstitutionen skrevs. En falang ville ha nationella val, en annan att presidenten skulle utses av kongressen. Kompromissen blev dagens ”tvåstegssystem”.

3. Kan elektorerna rösta hur de vill?
Formellt ja. Men i praktiken följer de nästan undantagslöst folkmeningen. Det finns 538 elektorer. Och det gäller att få mer än hälften av dem. Den ”magiska siffran” är alltså 270.

4. Men vad händer om en ingen av kandidaterna får den majoriteten?
Då går bollen över till kongressen. Representanthuset utser presidenten. (Det har dock bara hänt en gång: 1824 då Andrew Jackson fick flest men inte hälften av elektorerna och representanthuset i stället utsåg John Quincey Adams till president).

Och senaten avgör vem som ska bli vicepresident.

5. Varför är bara några få delstater i fokus under valrörelsen?
Det hänger också ihop med valsystemet – och med att USA har ett ganska stabilt röstmönster. Demokraterna har ett kraftigt övertag längs kusterna (det blå Amerika) och republikanerna i mitten och i söder (det röda Amerika).

Och alla delstater utom två (Nebraska och Maine) tillämpar regeln ”vinnaren tar allt”: Den kandidat som får flest röster tar hem alla statens elektorer.

Det betyder att utgången är given i de flesta – som regel minst 35-40 – delstaterna redan före valet. Kampen står om en handfull ”swing states” där ingendera av kandidaterna kan ta utgången för given.

6. Det betyder att det lönar sig mer att vinna knappt i många stater än att vinna stort i få?
Javisst. Och det är just en sån ”knapp-majoritets-strategi” som John McCain tvingats satsa på när han halkat allt längre efter Barack Obama i valspurtens opinionsundersökningar.

Ett drastiskt exempel på hur det här kan slå är valet 1988. Då fick demokraten Michael Dukakis 47 procent av rösterna efter storsegrar i blå stater som New York och Kalifornien. Men George Bush S:r tog hem 79 procent av elektorerna.

Det innebär också att en kandidat kan få en majoritet av elektorerna även om motståndaren har fått fler röster om man räknar ihop hela landet.

Tre kandidater har blivit presidenter på det sättet: Rutherford Hayes 1876, Benjamin Harrison 1888 och George W Bush 2000.

7. Får alla rösta?
Nej. Konstitutionen fastslår visserligen att ingen får nekas att rösta på grund av ras, hudfärg, kön eller ålder (gäller medborgare över 18 år).

Men det finns andra begränsningar. I praktiskt taget alla delstater får medborgare som sitter i fängelse dömda för grövre brott ("felony" = strafftid över ett år) eller som är villkorligt frigivna inte rösta. Enligt intresseorganisationen The Sentencing Project är det i år 5,3 miljoner amerikaner/amerikanskor som av det skälet berövats sin rösträtt.

8. Är det någon särskild delstat jag ska hålla ögonen på under valvakan?
Missouri är en klassisk sådan "Bellweather State". Den har röstat på den blivande presidenten i samtliga val utom ett (Dwight Eisenhower 1956) sedan år 1904.

9. Obama har en klar ledning över McCain i praktiskt taget alla opinionsundersökningar. Men kan man lita på prognoserna?
Enkäterna är i och för sig många och har i valrörelsens slutspurt allt tydligare pekat på en valvinst för Obama – framför allt ser man på den tänkbara fördelningen av elektorerna. En del talar till och med om en demokratisk jordskredsseger.

Men man bör nog ändå ta siffrorna med åtminstone en nypa salt. För det finns potentiella felkällor.

Telekomrevolutionen är en. Allt fler amerikaner använder sig enbart av mobiltelefon, framför allt i åldersgruppen 18-24 år. Det gör dem svårare att nå för opinionspejlarna eftersom det inte är tillåtet att använda system med automatisk massuppringning till mobiltelefoner. Väljarna måste ringas upp ”manuellt” och en och en. Det är dyrt.

Det ser också ut att bli ett ovanligt högt valdeltagande och ovanligt många förstagångsväljare. Det gör enkätföretagens prognoser, som bygger på tidigare valmönster, osäkrare.

Till det kan läggas den hett omdebatterade eventuella ”Bradleyeffekten”: Att en del vita väljare i enkäterna kan säga att de tänker rösta på Obama men som sedan lägger sin röst på McCain därför att de inte vill se en svart president. Om det blir en faktor i valet vet vi först när slutresultatet ligger på bordet.

Trots de reservationerna måste man ändå konstatera att om McCain vinner valet blir Obama inte den ende förloraren. Då kommer opinionsundersökarna att stå där med ”ägg i ansiktet”.

10. Vilka är John McCains största svagheter?
George W Bush och ekonomin. Ett av huvudskälen till att McCain nominerades är att han var den republikanske kandidat som minst förknippades med Bushadministrationen. Men den extremt impopuläre presidenten är ett blysänke för alla republikaner som ställer upp i årets val – även i kongressvalen.

Över 70 procent av amerikanerna ansåg att Bill Clinton gjort ett bra jobb när han lämnade Vita huset. För Bush ligger siffran på drygt 20 procent, i nivå med Richard Nixons efter Watergateskandalen.

Den ekonomiska krisen slår också mot ett republikanskt parti som hållit Vita huset i åtta år. Och McCain har själv medgivit att han har ganska dimmiga insikter i ekonomi.

Vilka är Barack Obamas största svagheter?
De verkar vara betydligt mindre, av opinionsenkäterna att döma. Förutom de frågetecken som funnits om USA är moget att välja en svart president är bristande erfarenhet är en svaghet. Obamas enda merit i större politiska sammanhang är att han suttit i senaten i (bara) fyra år och han har inte utmärkt sig för att ha drivit några mer uppmärksammade lagförslag.

Han har också haft problem med att nå fram till de lågutbildade vita män på landsorten (”Reagandemokraterna”) som var en av Hillary Clintons stödtrupper. En del av den väljargruppen betraktar Obama som en lattedrickande sval intellektuell – långt från ”vanligt folk”.

Lars-Georg Bergkvist

08-13 55 16

lars.georg.bergkvist@svd.se

Fler artiklar | Blogg