Sedan 1970-talet har krav på att livstid också ska betyda hela livet ställts. Det i kombination med längre straff har resulterat i en kraftig ökning av antalet interner på landets fängelser. Tre-fyra man trängs i celler avsedda för två, flervåningsbritsar ställs i korridorer och våldet mellan interner ökar.

Kalifornien framstår som så ofta som trendledande, men den här gången i negativ bemärkelse. Fängelserna är överfulla efter de hårda lagar som döpts efter basebollens ”three strikes and you’re out” och som innebär att straffsatserna stiger efter det tredje brottet. Det är så illa att den federala statsmakten granskar skötseln och har beordrat att antalet interner ska minska med 40 000 på två år.

– Kalifornien är känt för att vara liberalt – men det gäller inte rättsväsendet som tillhör de hårdaste i landet. Kalifornien är den enda delstat som till fullo iscensatt ”three strikes and you’re out” och 25 procent av alla fångar är dömda till straff på över tio år, säger professor Joan Petersilia vid Stanford-universitetet.

I hela USA har utvecklingen gått åt samma håll, dels med längre straffsatser, och dels med obligatoriska straffsatser för återfallsförbrytare samt sexbrottslingar. Det var egentligen inte så konstigt, menar Joan Petersilia, med tanke på den skräck som spreds i hemmen när tv kväll efter kväll rapporterade om otäcka brott. Och en annan starkt bidragande orsak är att offrens familjer i USA har en mycket starkare ställning än i europeiska länder.

I genomsnitt beräknas en fängelseplats kosta 25 000 dollar (runt 175 000 kr) per intern och år. Kostnaden ökar sedan successivt eftersom många också levt ett hårt liv innan fängelsestraffet. Frekvensen av exempelvis gulsot är hög liksom krämpor och sjukdomar som följer med åldrandet.

– I dag har attityderna mjuknat och jag tror att folk anser att satsningar för att hindra brott är vällovliga nu när det verkar som om vi förlorat en generation, säger Joan Petersilia och påpekar samtidigt att dyra – obligatoriska – vårdkostnader för äldre interner sticker människor som inte har försäkring i ögonen.

– Alla medel går nu till finansiering av de otroligt dyra fängelserna med långtidsdömda. Men samtidigt befinner vi oss i det ironiska läget att yngre och farligare människor släpps ut eftersom man måste behålla interner som dömts till ett obligatoriskt långt straff, säger Joan Petersilia angående de frigivningar som gjorts på sistone på grund av budgetskäl.

En annan expert på kriminalvård som specialstuderat förhållandena i Lousiana, professor Burk Foster vid Saginaw Valley State University i Michigan, instämmer om att batongstämningarna avtagit. Både Petersilia och Foster hänvisar till studier som tyder på att risken för att frigivna återgår till brottets bana sjunker med högre ålder.

– Man tittar i alla fall på möjligheten att frige ”lifers”. Representanter från delstatsregeringen besökte nyligen Angola (fängelset på bilderna) där genomsnittsåldern är runt 45 år, berättar Burk Foster.

Professor Foster förmodar att det kan bli justeringar av reglerna om obligatoriska straffsatser. Att införa ett golv med minsta antal år för en viss typ av brott vore tänkbart, menar han. Louisiana tillhör de sex delstater (samt den federala statsmakten) som automatiskt utdömer LWOP, life without parole det vill säga livstids fängelse utan möjlighet till förtida frigivning. Ett första steg mot en reform i Louisiana vore därför att införa förhandlingsbara livstidsstraff.

– Det skulle naturligtvis också bli en uppmuntran för internerna, påpekar Burk Foster som känner många frigivna som klarat sig bra efter att ha varit inburade 20, 30, 40 år. Men det har byggt på att de haft ett socialt nätverk, eller helst en kvinnlig vän som stått för försörjningen under den första svåra återanpassningen.

Brottsligheten debatterades knappt inte alls under förra årets valrörelse, till skillnad från 1980- och 90-talen då politiker som hade en mjuk inställning till brottsligheten (soft on crime) inte hade en chans. Eftersom Barack Obama ännu inte har utnämnt så många domare är det inte möjligt att dra några slutsatser om framtida förändringar i praxis i rättssalen.

Men nya signaler från justitiedepartementet kommer i ett specifikt fall – nämligen när det gäller straffsatsen för icke-våldsamma narkotikabrottslingar och på den så kallade rasklyftan. För kriget mot knarket har slagit hårdare mot svarta än mot vita. Det beror på att straffen för vissa typer av droginnehav är hårdare i kombination med kraftfulla polisinsatser i tätbefolkade områden med många afrikan-amerikaner.

Många delstater har ändrat sina straffregler och en rörelse i den riktningen märks även på federal nivå. Representanthusets justitieutskott antog förslaget Fairness in Cocaine Sentencing Act of 2009 nyligen och i senaten begär demokraten Jim Webb från Virginia (staten som avrättar flest dödsdömda efter Texas) att en genomgripande utredning bör tillsättas. Amerikas kriminalvårdssystem fungerar inte konstaterade han.

De långa fängelsestraffen parallellt med nedskärningar i budgetar för rehabilitering ifrågasätts alltså och nya idéer och tankegångar prövas, till exempel smartare elektronisk övervakning och gradvis skärpta straff ifall den dömde överträder ett lindrigare straff. I delstater med stora minus i budgeten märks ett gehör för argument om att andra typer av straff är billigare än fängelse och att three strikes-lagarna var för stelbenta. Men på andra sidan står det fängelseindustriella komplexet som tjänar på status quo.