Protesterna i Egypten har utvecklats till ett av president Barack Obamas mest delikata utrikespolitiska problem. Å ena sidan sympatier med legitima folkliga protester mot en typisk ”strongman” i regionen; å den andra att densamme, president Mubarak, är USA:s viktigaste uppbackare i arabvärlden och risken att islamistiska krafter tar över.

Exempel på samarbetsområden under mer än 30 år: fredsprocessen, Irans expansionistiska ambitioner, terrorismbekämpning. Som tack har Egypten fått bistånd, runt 1,3 miljarder dollar per år som bland annat gått till köp av en vapenarsenal.

Depescher från Kairo hem till Washington, från Wikileaks, visar att amerikanska diplomater har ställt krav på Mubarak att införa reformer men utåt valde Obama ett mildare språkbruk i sitt tal till arabvärlden i Kairo 2009.

–Vi vill helst se fria och rättvisa val och vi förväntar oss att det blir ett resultat av det som sker i Egypten just nu, sade Hillary Clinton med samma budskap i fem program i tv i går.

Gradvis har attityden skärpts från Clintons första konstaterande att regimen är ”stabil” till Obamas varning i fredags om att Mubarak måste avstå från våld. Obama har sammanträtt med rådgivare hela helgen och i övervägandena ligger paralleller med vad som hänt efter andra protester, med Irans teokratiska maktövertagande som skräckexempel och Filippinerna som hyggligt fungerande demokrati.

Förre presidenten George W Bush sjösatte en ”frihetsagenda” med förhoppningar om att arabvärldens totalitära regimer skulle falla som dominobrickor. Dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice höll ett skarpt tal i Kairo 2005 som Mubarak tog som en förolämpning.

Året därpå blev vägran att erkänna Hamas framgångar i valet i Libanon en bekräftelse på kritik i regionen om USA:s hyckleri, att säga en sak och göra en annan. Sådana stämningar märktes i går på gatorna i Kairo med anklagelser om Obama och Clinton som Mubaraks vänner.