Våld, förtryck och censur kommer inte att ge Egypten en bättre framtid, fortsatte Obama som på nytt efterlyste en ordnad övergång med alla grupper inblandade.

- Att återvända till gamla invanda banor duger inte, sa Obama under en presskonferens sent på fredagseftermiddagen med ännu en upprepning om att nu faktiskt betyder nu.

Obama ansträngde sig synligt för att inte framstå som den som dikterar villkor i Egypten, men allt tyder på att USA ingripit bakom kulisserna med budskapet till Mubarak att tiden runnit ut och förslag om att en interimsregering tar över med omedelbar verkan.

Kontakter på högsta nivå mellan Washington och Kairo pågick under hela fredagsdygnet, via bland andra vicepresident Joe Biden, utrikesminister Hillary Clinton och ÖB Mike Mullen. Enligt uppgifter som inte dementerats är ett förslag att nyutnämnde egyptiske vicepresidenten Omar Suleiman ska leda den provisoriska regeringen tillsammans med försvarsstabschefen och försvarsministern.

I maktcentra i Washington trycker man alltså fortfarande på behovet av en ”ordnad övergång” och att det är det egyptiska folket som måste bestämma. Men Barack Obama har nu, indirekt, tagit sin hand ifrån Mubarak som varit USA:s främste allierade i arabvärlden i 30 år och stadigt hållit fast vid fredsavtalet med Israel.

Det är den egyptiska militären som varit huvudmottagare av det massiva amerikanska biståndet (för närvarande runt 1,3 miljarder dollar per år). Medverkan från militären anses nödvändigt i alla scenarios som diskuteras, fast farhågor över intern oro i officerskåren eller en regelrätt militärkupp tassas det försiktigt kring.

Mike Mullen sa för sin del i en tv-intervju på fredagsmorgonen att ingen bör gripas av panik och att det inte är aktuellt med amerikansk mobilisering i området. Vidare manade han kongressen att inte strypa biståndet till landet, men i debatten framöver lär det bli rannsakan om varför inte mer av medlen gått till sociala ändamål.

Det hela förblir mycket delikat för Obama. Protesterna i Kairo uppfattats som sekulära och riktade mot den egna regimen men det kan inte uteslutas att anti-amerikanska stämningar skulle underblåsas av alltför handgriplig inblandning från USA. Paralleller med Iran i slutet av 1970- talet, när USA stöttade den avskydde shahen alltför länge, dras upp. De flesta pekar på stora olikheter mellan de två länderna och att Muslimska brödraskapet inte är jämförbart med ayatollah Khomeinis rörelse. Hur brödraskapet kommer att ställa sig i Israel-frågan den närmaste tiden kommer att spela stor roll framöver.

Som, så ofta på senare år, riktas kritiska ögon mot underrättelsetjänsterna. Vid ett utskottsförhör sent i torsdags ifrågasatte Dianne Feinstein, demokratisk ordförande i senatens underrättelseutskott, kvaliteten på den information som nådde Washington både före och under upproren i Nordafrika. CIA-representanten Stephanie O’Sullivan nämnde att man i slutet av förra året varnat om risken för instabilitet… vi visste inte exakt vad den utlösande faktorn skulle bli.

USA har ju många fiender i regionen. I amerikanska mediers rapportering från huvudstäder som Damaskus och Teheran återges skadeglada kommentarer om att USA:s globala arrogans nått en slutpunkt i och med oron i nära allierade länder som Egypten och Jordanien. Än så länge verkar upprorsstämningarna inte ha spritt sig bland dessa ännu mer repressiva regimer men en test kan komma på lördagen när syrier kallat till en Vredens dag.