JUBA Det är julklappsutdelning i den lilla lokalen på en av marknadens många bakgator. Flickorna river upphetsat bland plastpåsarna. De flesta innehåller begagnade kläder och flickorna tjuter av förtjusning för varje ny klänning och t-tröja.

I en påse ligger några dvd-filmer. En tunn 10-åring med flätade lockar, vars kropp visar de första tecknen på pubertet, fastnar med blicken på ett av omslagen och stoppar genast in filmen i spelaren. Gruppen tystnar inför filmen om den fattiga flickan som drömmer om att gå på bal på slottet och möta sin prins.

Sagan om Askungen må vara långt från de här flickornas liv på barer och bordeller i södra Sudan, men de följer andäktigt handlingen.

Det är inte fel att kalla 10-åriga Kalima och hennes vänner gatflickor: de lever mest på gatan och de utför sexuella tjänster till dem som ger något tillbaka. Som en säng om natten, en bit mat eller en slant. Alternativt en cigarett eller ett glas hembränd sprit.

Den här lokalen där flickorna kan få skydd och mat drivs av en eldsjäl, Cathy Groenendijk. Cathy säger att hon måste agera snabbt, medan flickorna ännu är små. Snart är det för sent, snart har de hunnit för långt på en bana av droger, prostitution, hiv och graviditeter och hittar aldrig tillbaka.

–Det gäller att sysselsätta dem här, annars går de ut på barerna igen.

Cathy Groenendijk är ugandiska och jobbade tidigare på gerillans område i södra Sudan med att hjälpa barn i krig. Efter fredsavtalet slog hon sig ned med sin holländske make i Juba, huvudstad i Sydsudan. Här har hon tiggt pengar från lokala affärsmän för att starta CCC, Confident Children out of Conflict. 150 gatubarn får hjälp med mat, skydd och skolgång.

–Jag fokuserar på flickorna. De är mest utsatta. De får hiv och blir gravida vid 12–13-års ålder.

Efter dagcentret planerar hon för ett hus där några flickor ska kunna bo nattetid. Men ännu flyttar Kalima och de andra runt. När jag frågar Kalima var hon bor i natt svävar hon på målet: ”Hos en av de andra flickorna.”

Kalima berättar att hennes far dödades i kriget och att mor dog när hon var liten. Mormor och en moster tog sig an henne, men det skar sig sedan mostern träffat en man som flyttade in.

–Min ”uncle” slår mig, en gång hotade han mig med kniv. Jag tänker inte gå dit igen.

Cathy förklarar att hon försöker få Kalima att behålla kontakten med mormor och moster:

–Kalima har sovit i många hus, många har utnyttjat henne. En tid var hon kidnappad på en bordell. Jag tog hjälp av polis och lyckades få ut henne, men hon skulle vara tillbaka där direkt utan mig.

–I fjol tog jag ledigt över jul. Genast var fem av mina flickor tillbaka på bordellen.

Som man gärna gör med barn frågar jag Kalima vad hon vill bli när hon blir stor. Hon tvekar inte en sekund:

–Jag ska bli pilot. Och så ska jag ta med mormor och moster högt upp i himlen.

–Bort från alla problem alltså, fyller Cathy i.

Vi slår följe med Cathy in i marknadskvarteren. Hon går målmedvetet till en av barerna, där hon hört att 6-åriga Susan far illa. I ett plåtskjul möter vi förnedringen. På bänkar runt väggarna sitter gravt berusade män med svullna ansikten. Några redlösa kvinnor vacklar runt och dansar med en liten flicka. Det är Susan.

Det blir en upphetsad scen och våldet ligger i luften. Cathy lyckas övertala Susans mor att låta henne gå. En annan berusad kvinna försöker stoppa oss men några åskådare griper in för att Susan ska kunna föras i säkerhet.

Efter barbesöket fortsätter vi till Jubas skamfläck, bordellområdet intill bron över Nilen.

Här ligger en klunga hus av korrugerad plåt med bås efter bås där de prostituerade tar emot. Vi parkerar under ett träd där ett 50-tal hallickar också sökt skugga. Cathy har byggt upp goda relationer och de släpper förbi oss.

Innanför huserar minst 600 prostituerade, många har kommit från grannländerna till den ekonomiska boomen i denna nya oljestat.

Flickorna i båsen berättar att de även bor i dem och att de betalar 250 kronor i månaden i hyra. Det finns billigare bås i en särskild avdelning. Där bor de yngsta flickorna, en del under 10 år.

Jag frågar en hallick om flickornas kunder använder kondomer.

–Ja, vi stöder det. De kan handla på apoteket.

Och om de inte använder kondomer?

–Det kan vi inte göra något åt.

Cathy känner flera av flickorna. Några visar upp nyfödda barn och får gratulationer och kramar. Bra relationer är viktigt för att kunna agera här och få loss de yngsta.

Men varför tillåts denna bordellstad i den nya staten Sydsudan, som vill vinna omvärldens respekt?

–Det är inte vilka som helst som äger området. Poliser och immigrationstjänstemän. De har kontakter högt upp. Prioriteringarna ligger på helt andra håll, svarar Cathy Groenendijk.

–Möjligtvis kan självständigheten leda till att utländska organisationer kommer in. Nu är jag ensam. Visserligen finns organ som FN:s barnfond Unicef. Men de jobbar på högre plan, med byråkrati. Ingen där skulle drömma om att gå in på barer och bordeller och rädda barnen handgripligt. Som jag.