Marie Humbert ville hjälpa sin son Vincent att dö och till slut gjorde en läkare slut på hans lidande. Hennes andre son Laurent tröstar henne när hon lämnar kyrkan i nordfranska Berck-sur-Mer efter Vincents begravningsceremoni i början av oktober. 88 procent av fransmännen vill att lagen ändras så att dödshjälp blir tillåtet, men för bland andra kyrkan och premiärministern är en sådan ändring utesluten.
GENÈVE, SvD
På väg hem en septemberkväll 2000 kör 19-åriga Vincent Humbert av vägen. Kraschen är svår, och Vincent blir liggande i koma i nio månader.
När han vaknar upp går den fasansfulla sanningen upp för honom: han är totalförlamad, kan varken prata, se eller känna smaker och lukter. Hörseln är nästan borta. Det enda han har i behåll är en väl fungerande hjärna.
Han läggs in på en specialklinik i Berck-sur-Mer, en fiskarby vid Atlantkusten i norra Frankrike. Där börjar livet som ”levande död”, som den tidigare
brandmannen krasst har beskrivit det. Allt han vill är att få sluta dessa dagar.
”Detta är inget liv, det är inte mitt liv, jag vill inte leva det längre”. Så skriver han i boken Jag ber er om rätten att få dö (Je vous demande le droit de mourir).
Boken han skriver? Ja, med hjälp av sin mamma Marie och en tålmodig journalist lyckas Vincent författa boken som förklarar varför han vill dö. Hans högra tumme är enda kroppsdelen som fungerar hjälpligt. Så genom att trycka tummen i handflatan på mamman som oupphörligt rabblar alfabetet, skriver han oändligt långsamt sin bok.
Dödshjälp och assisterat självmord är strikt förbjudna i Frankrike. Lagen ger honom ingen möjlighet att dö. Så Vincent och hans mamma börjar jobba med tre ”dödsplaner”.
Först ber de landets president om hjälp. I november förra året landar brevet på president Jacques Chiracs bord.
”Jag heter Vincent Humbert och är 21 år. Jag var med om en bilolycka den 24 september 2000så gott som alla mina organ är utslagnajag förtjänar inte detta liv jag ber Er om rätten att få dö”. Liksom för säkerhets skull tillägger han ”Monsieur President, jag har varit en god medborgare utan kriminellt förflutet, en idrottsman och hängiven brandman”.
”Ni är min sista chans”.
President Chirac och hans fru bjuder Vincents mamma till Elysée-palatset - ett tårfyllt möte - och ringer sedan Vincent till jul och på hans födelsedag. Men något undantag för lagen kan presidenten inte erbjuda.
Plan nummer två - att flyga till ett land där dödshjälp är tillåten - visar sig omöjligt av praktiska och medicinska skäl.
Så mamma Marie sätter plan nummer tre i verket.
Exakt tre år efter bilolyckan sitter hon vid hans sängkant på kvällen och häller en dödlig dos sömnmedel i sonens sond. Vincent faller i djup koma - men dör inte.
En sjuksköterska upptäcker att något är fel, och Vincent förs i ilfart till intensiven där han kopplas upp på respirator medan mamman förs till polisstationen.
Uppmärksamheten i massmedierna blir enorm. Det talas om mordåtal och mamman försöker
gråtande förklara sig inför tv-kameror medan sonen ligger som ett kolli på intensiven. I det tillståndet kan han tekniskt sett leva vidare i årtionden. En debatt om barmhärtighetsmord startar - och får näring av Vincents bok som kommer ut dagen efter och på några veckor säljer 300 000 exemplar.
En dag senare avlider Vincent.
- Jag är lycklig att min bror äntligen är fri, säger en av hans bröder till en fransk radiostation.
Inget tydligt sägs om den direkta dödsorsaken. Först på Vincents begravning några dagar senare berättar läkaren Frédéric Chaussoy - ironiskt nog chef för sjukhusets återupplivningsenhet - att det var han som stängde av respiratorn.
”Ett sorgligt men genomtänkt beslut”, säger han.
-Vi kunde ha sagt att det var komplikationer, att han fick en hjärtattack. Vi är väldigt duktiga på att ljuga. Vi gör det hela tiden, och vi kunde ha fortsatt med denna dubbelmoral
Chaussoy tillägger att barmhärtighetsmord ”troligen sker varje dag” i Frankrike.
Nu har de rättsliga följderna av denna tragiska
historia startat. Häromdagen, en månad efter Vincents bortgång, inledde åklagaren i Boulogne-sur-Mer en förundersökning. Vid åtal kan mamman få fem års fängelse och läkaren livstid för ”planerad förgiftning”.
Frankrikes justitieminister Dominique Perben har dock talat om ”flexibilitet” i tillämpningen av lagen. Det är begripligt med tanke på att en färsk undersökning visar att 88 procent av fransmännen vill att lagen om dödshjälp ändras.
Men katolska grupper förfasas och varnar för missbruk om denna dörr öppnas. Opinionsklyftan är djup. Premiärminister Jean- Pierre Raffarin utesluter en lagändring, medan hälsominister Jean-Francois Mattei är öppen för förändringar. En parlamentarisk kommission om dödshjälp tillsattes samma dag som Vincent gick bort.
Och debattens vågor i den så kallade ”Humbert-affären” svallar vidare, med stänk över till grannländerna Italien, Spanien, Tyskland och Schweiz.
Många menar att Vincent Humbert trots allt fick det han ville; lämna jorden samt skapa debatt om dödshjälp i ett land där ämnet är tabu.
